— 53 —
möter antagit. Än synes man lång och smal som
ett metspö, än tjock och bred som en häradsprost,
näsan blir gräsligen utdragen, benen och armarna
„vindoga och krokota“ o. s. v. Kortligen hela vår
yttre varelse blir på det gemenaste och galnaste
sätt fasonerad. Detta är ett spel af glaslinserna,
hvaröfver man alls icke har skäl att bli förargad.
Hade vi litet svårt att komma hit uppföre, så går det nu lättare när vi skola begifva oss utföre till fyrstationen, ty trappor leda dit ner större delen af vägen. När vi något knäsvaga hunnit taga ut de många stegen och ett par stenkast till bogserat oss fram mellan stenar och busksnår, stå vi plötsligen inför fyrstationens hus, utgörande chefens boning af sten och en kasern, inrymmande läkaren (här kallad doktor, men annars en vanlig fältskär), och samtlige fyrarnas betjening.
Vi emottagas här vänligt af chefen, major A., få oss litet till bästa efter den ansträngande promenaden, hålla samtal på svenska och finska, hur det faller sig, samt interfoliera emellan verserna med ryska och tyska ja till och med estniska, hvilka tungomål jemte engelska ofta nog ljuda en i öronen härstädes. Derefter besågo vi manskapets ma-
