― 57 ―
Hogländarnes näringsfång framgår sjelfmant ur
ställets insulära läge: fiske, sälfångst, sjöfart och
lotsning af fartyg. Sedan det lagstridiga och demoraliserande
lurondrejeriet i senare tider alldeles
upphört, har en stor del lagt sig till skeppsandelar
eller börjat med sina jaalor föra fraktgods mellan
kuststäderna m. m. d. Folket i allmänhet, vandt
ifrån barndomen med böljornas lek och allvar, är
hurtigt, raskt och qvickt i vändningarne, särdeles
ombord. Hogländningen vet, att det ej går an att
taga sig bak örat och fundera, när stormen hviner
i toppen och vågen, skyhög, rusar in från förn till
aktern. Han känner sin starktbyggda jaala väl,
likasom ryttaren sin dresserade häst, han vet huru
mycket segel den tål och står lugn med ratten i
hand och blicken fästad på skot och ändar. Så går
det raskt framåt och är då vinden gynnande och jemn,
fast stark ― så skulle han kunna ― dess bättre
skratta åt alla tullverkets grant utstyrda ångbåtar,
ifall han numera såsom fordom händt, behöfde frukta
för dem. Särskildt är det en lust att iakttaga den
hogländska qvinnans hurtiga väsende och elastiska
gång, som också hon förvärfvat genom tidig vana
vid sjölifvets kamp mot storm och oväder, äfven-
