― 66 ―
Nu har han åter fångat och i konstverkets form
framstält tvenno af dessa vackra hägringar ― Aino
och Wäinämöinen. „Ser du“, sade han en dag åt mig,
„hvarje gång jag tänkt öfver dessa gestalter, har
jag funnit att något har felats i den uppfattning, man
vanligen gör sig om dem. Wäinämöinen är ej den
åldrige siarn allenast, bräcklig och bruten som i
Aino-sångerna, utan han är tillika den kraftige hjelten,
som låter svärdet tala lika oemotståndligt som
orden. Han är ej blott sångarfadren, utan också
folkets anförare, den oförskräckte hjelten, hvars
vishet och styrka stå i jemnmått med hvarandra.
Man bör påminna sig hans uppträdande i Pohjagården,
då Louhi hade stängt sol och måne i berget.
Det är så jag velat återgifva honom i kroppslig
gestalt ― som en siare och herskare tillika. Jag
fick denna uppfattning då jag nyligen reste derborta
i Karelen, derifrån jag också tagit hela typen“.
Det bör ej kunna vara olika mening om, att denna uppfattning är den riktiga. Ej heller är en bräcklig gubbe något lämpligt folkideal, han må vara aldrig så vis. De ideal, ett folk skall se upp till, måste framför allt framställa handlingskraften, ty det är endast den kraftiga handlingen som för
