Den här sidan har korrekturlästs
― 83 ―
Jag då tänkte: lärkan endast konstlar,
Ej kan sorgen den i rymden nå;
Tänkte: lärkan skapad att blott älskas,
Har visst inga skäl att klaga så.
Ej kan sorgen den i rymden nå;
Tänkte: lärkan skapad att blott älskas,
Har visst inga skäl att klaga så.
Ack! då var jag barn, som än ej pröfvat
Någon lifvets vexling tung och hård,
Och hvars tårar, förrn do bittra blifvit,
Dunstat bort för hemmets varma vård;
Någon lifvets vexling tung och hård,
Och hvars tårar, förrn do bittra blifvit,
Dunstat bort för hemmets varma vård;
Trodde derför ej att lifvet egde
Något ris för den, som älskad var;
Viste ej, att ingen fristad finnes,
Hvarest lifvet sorgfri tillflykt har.
Något ris för den, som älskad var;
Viste ej, att ingen fristad finnes,
Hvarest lifvet sorgfri tillflykt har.
Men nu känner jag ro’n sorgens välde,
Se’n min barndoms värjda frid försvann;
Vet att lifvet ej, hvarhelst det andas,
Sorgens nagg och marter undgå kan;
Se’n min barndoms värjda frid försvann;
Vet att lifvet ej, hvarhelst det andas,
Sorgens nagg och marter undgå kan;
4
