sta. Blott den mäktiga forsens dån ljöd i det mörka fjerran likt ett sorgeqväde.
Tähti kom fram till sin faders gård och steg in i pörtet. Den gamle satt på bänken och förtäljde runor för barn och husfolk. Ordet tystnade på hans tunga och han skådade med häpnad på Tähti, som stod der blek som en död och med dödssorg i ögat, det långa, ljusa håret, fuktigt af frosten, nedfallande undan den brokiga mössan och det lilla barnet på sina armar.
― Dotter! talade den gamle. Är du gången till Tuonis land och dädan kommen att gästa din fader? Eller rinner ännu lifvets röda bölja i dina ådror? Hvarför är då din kind så hvit och hvad jagar dig ut i vinterkvällen från Urhos varma pörte?
Tähti räckte barnet mot den gamle. Hennes qvaluppfylda öga bad om herberge vid hemmets härd.
― Har Urho förjagat dig? sporde fadern, medan blicken under de buskiga ögonbrynen blixtrade lik ljungelden ur åskmolnet.
16
