Mindre äfventyrligt, ehuru mödosamt och besvärligt nog, är då det gamla, ännu sannolikt af flertalet följda sättet att lägga skötarna i 4 à 5 skilda rader, stundom på ända till 30 famnars vatten. Härvid, likasom äfven vid „drifvandet“ sänker man vanligen skötarna, beroende af fiskens djupgående, från 1 till 10 famnar under vattenytan. För att skötarna ej skola sjunka djupare begagnas med 1—10 famnars „band“ försedda träflöten med omkring 20 famnars mellanrum, hvarjämte, för samma ändamål, sänkena eller „hallarna“ ej få vara tyngre än hvad som erfordras för att hålla „garnet“ utspändt i vattnet.
Dessa äro nu de vanligaste slagen af höstskötfisket, som af nyss angifna skäl äfven kallas „flott“- eller „uppvattensfiske“. Dock idka äfven några, som ha lägenhet därtill, äfven om hösten så kalladt bottenfiske på „grynnor“, hvarvid fångsten uteslutande utgöres af lekströmming och blir vanligen
48
