springande och ett slamrande vid stranden, där en 10 à 15 båtar försöka att hinna ut det fortaste de kunna. Om en stund är allt så tyst, så tomt och öde där nyss en så liflig värksamhet, muntert prat och glada skratt egde rum; „skötgistorna“ stå nakna, „båtveckarna“ tomma och på sin höjd ser man invid en af sjöbodarna en gråhårig åldring tillsammans med sin unge sonson ända till sena kvällen syssla med fiskrensning, som icke medhanns på morgonen.
Med en viss känsla af vemod lämna äfven vi denna öfvergifna strand, hasta efter de flydda och upphinna dem, medan de ännu såsom en mängd svarta prickar äro utbredda öfver Lappvesis rymliga vattenyta, deras vanliga „skötlagn“. Septemberkvällens bleka sol närmar sig redan horisonten och snart se vi den ena båten efter den andra efter fullbordadt värf der ute sätta upp seglen och bege sig till en närbelägen liten och ödslig holme för att där tillbringa natten. Innan kort se vi åter en hel rad af båtar „upp-
50
