Sida:Julqvällen - tre sånger.djvu/10

14

Men då vid trappan omsider den modige trafvaren stannat,
Gick han behagligt att fira sin qväll bland folket i stugan,
Medan till salen glad den vänliga flickan begaf sig.

Glädje möttes dock nu i det älskade hemmet ej mera,
Tystnad och oro blott, ovanliga gäster om julen,
Mötte hon der, förgäfves i glans från glimmande kronor
Strålade festliga ljus, förhöjande prakten i rummet,
Skarpare blott sig röjde den mulnande sorgen derinne.
Mörk i sin gungstol satt den ädle Majoren och förde
Ofta till trumpna läppar sitt glas, ohugnad af drycken;
Medan af ledsnad mätt och bekymmer hans åldriga maka
Glömde sitt thé och försmådde den re’n halft svalnande koppen.
Men afsides och skymd för de goda föräldrarnas blickar
Dröjde med pannan sänkt mot handen den unga kaptenskan,
Nu af den bittra saknadens tröst hugsvalad allena.
Mulen svällde en tår i den tystas öga, en annan