Djupt med sin bas frambrumma en strof, ledsagande dottren.
Men, då hon slutat visan och blott med lekande händer
Rörde tangenterna än till försvinnande, lätta accorder,
Reste den gamle sig opp från sin stol. Den vänliga flickan
Skötte sitt ljufva, svärmande spel och märkte det icke,
Innan den åldrige stod vid dess sida och lätt på dess hufvud
Sänkte sin smekande hand. Mildt öfverraskad af glädje
Kände hon handen, höjde sin blick och såg på sin fader.
Leende lyste en tår i den ädle krigarens öga,
Kufvad i samma minut, som den föddes; men ömt till sitt hjerta
Slöt han sitt älskade barn och han talte försonad och sade:
«Gå, vår tröstande engel, och narra din moder att glädjas
Så som du narrade mig, illistiga, gå till din syster,
Finn för den arma ett lugnande ord, jag söker det fåfängt,
Talte jag än förnuft, i min knarrighet, qvällen igenom.»
Sida:Julqvällen - tre sånger.djvu/16
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
20
