Sida:Julqvällen - tre sånger.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
23


Tystnaden bröt med en suck dock omsider den tjenande tärnan:
«O,» så sade hon, «säll må jag skatta mig arma, som ingen
Gosse begärt, som känner ännu mitt fattiga hjerta
Klappa för egen nöd och för egen lycka allenast.
Sitter jag ensam, kan jag engång väl gråta af ledsnad,
Tycka att dagen är lång och sakna en vän till mitt sällskap;
Bättre dock ledsnadens tår, än den frätande sorgens och orons.
O hur vore det nu i min håg, om jag hade en fästman
Ute i kriget också, och drömt som jag drömde i aftse.
Natten, tyckte jag, led till ända; men mörker och skugga
Låg kring gården ännu, och sommar var det, och träden
Buro väl löf, men sorgliga tårar lågo på löfven;
Gråta syntes här allt, och bedröfvelse rådde beständigt.
Då steg hastigt i söder ett moln, blodfärgadt och dunkelt
Steg det på himmelen opp och nalkades närmre och närmre;