Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
I dess toners gång;
Tänk blott vänligt vid min saga:
Att en systers sorg förjaga,
Sjöng en flicka
En oskyldig sång!
Så hon läste sin dikt med bäfvande stämma i början,
Blyg och försagd, nu skyndande, nu lätt hemtande andan,
Tills för sagan hon glömde sig sjelf, och rösten, en flöjtton
Liknande, fyllig och vek den milda berättelsen frambar.
Men då till slutet hon kom och nämnde sig sjelf och sin syster,
Nämnde den älskades sorg och sitt blyga försök att den lugna,
Brast hon i gråt och sänkte i handen sitt tårade anlet.
Tröstbehöfvande sjelf var den tröstande. Men vid sin vagga
Dröjde den mognare systern ej mer; upp stod hon och tryckte
