Men en afton det var, vårtiden, vid början af kriget,
Allt var stilla och tyst och vi rastade, se’n vi om dagen
Slagit och drifvit en tropp närgångna Kossacker tillbaka.
Ensam smög jag mig då till det ödsliga fältet att plundra,
Lysten att finna kanske en silfverkopek hos de slagna,
Eller ett silfvergehäng, eller annat som duger att taga.
Så till stället jag kom, der den blodiga slagtningen hållits,
Hittade lik vid lik och sprang otröttlig och sökte,
Fast utplundradt var allt af ströfvande bönder på förhand.
Harmfull slöt jag dock sist att söka och nalkades skogen,
Der vårt läger vi valt, då bland buskar, ett stycke från vägen,
Åter en fallen jag såg och började hoppas ånyo.
Närmare kom jag och fann en Kossack ej, utan ett odjur,
Fann en slagen Kalmuck. På en sjunken drifva, bland tufvor,
Sida:Julqvällen - tre sånger.djvu/42
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
