Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Derför kunde jag ej och ville ej röra hans tröja,
Tog fastmera hans pels, som jag fann fastbunden vid sadeln,
Löste den, klädde uppå och skylde hans skälfvande lemmar.
Men då jag jemkat allt, ombundit hans sårade hufvud,
Flyttat från drifvan hans kropp, och ett skäligt läge den skaffat,
Satt han och såg mig i ögat likväl och klagade högljudt,
Liksom om något han saknat ännu. Ej hade jag stunder
Länge att bida och vaka min natt orolig i skogen,
Utan jag tog till slut ur min ficka en flaska med bränvin,
Drack och manade se’n den fallne Kalmucken att dricka:
Här tag värma, kamrat! drick ut, var menska och skrik ej;
Svårare kunde du dö, än med bränvinsflaskan för munnen!
