Sida:Julqvällen - tre sånger.djvu/46

50

Aldrig tänkte jag mer på det öfverståndna och gamla.
Våren och vårens mödor och krig försvunnit ur minnet,
Likasom snön, som smälte och rann till sjöarna spårlöst;
Ett blott tänkte jag på, att försvara det älskade lifvet,
Kämpa som man för mig sjelf och dernäst för min granne i ledet,
Se’n att hinna till aftonens ro, uttröttad af dagen.
Sådan kom jag en natt att af eftertroppen i nöden
Glömmas och lemnas qvar på min post. Afsides och ensam
Stod jag och anade ej, att kamraterna tågade dädan.
Men då det dagades, märkte jag allt, och med vrede i hjertat
Gick jag och tänkte på råd, om jag borde förfoga mig undan,
Eller förblifva på stället och dö. Svårt syntes att välja;
Bättre jag fann det ändå att falla för fiendens kulor,
Än att från vakten rymma och dö kanhända för egnas;
Derför dröjde jag qvar, förbidande fiendens ankomst.