Fullare svällde hans barm, och hans blick, förklarad och manlig,
Mätte soldaten; han teg, han kände sitt hjerta förstoras.
Finland stod för hans själ, det kulna, hans torftiga, gömda,
Heliga fädernesland; och den gråa kohorten från Saimens
Stränder, hans lefnads fröjd, hans femtioåriga stolthet,
Trädde på nytt för hans syn, med hans vapenbroder, som fordom
Flärdlös, trumpen och lugn, med en jernfast ära i djupet.
Tyst omsider till bordet han gick och bryggde, med hjertlig
Fröjd, ett rykande glas åt den stolte, men sakta till dörren
Smög mellertid hans dotter och kom till den gamle soldaten.
Ljuf i sin barnslighet kom hon, den sextonåriga flickan,
Rodnande blygt, med dallrande, klara tårar på kinden,
Tog i de fina händernas par den åldriges ena,
Sida:Julqvällen - tre sånger.djvu/59
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
