måste summan af alla Hjone-lag i et Land vara uti en annan, men likväl i det närmaste beständig proportion til Folk-summan. Likaledes, om antalet af Hione-lagen altid svarar emot menighetens talrikhet, och fruktsamheten är öfver alt i det närmaste lika stor; så styrkes deraf den satsen, at antalet af de årligen tilkomne barnen är uti et ungefärliga beständigt förhållande til hela folk-svärmen.
På samma grund, och emedan döden allestädes gör nästan lika skildnad på åldrar, så är ju icke orimeligt at sluta, det antalet af dem, som årligen dö uti et Land, är en determinerad del af antalet på de lefvande, hvilket således genom förteknngar på de döda kan utrönas, när det allenast förut är af det senare: hvilken proportion, äfven som de föregående, kan utletas på tvänne sätt. Det ena, til grunden enklare men til verkställigheten svårare, är, at infordra Förtekningar icke allenast på alla årligen födda, vigda och döda, utan ock på alla lefvande. Då är jämförelsen emellan summorna snart och med största visshet gjord. Men Halley[1] har visat en artig genväg til samma ändamål, nemligen at blott af döds-listorna, när de utmärka hvars och ens ålder vid aflidandet, uträkna de qvarlefvandes myckenhet. Jag vil en annan gång förklara denna senare methoden, hvilket så mycket bättre kan ske, som inrättningen af det Svenska Tabell-verket gifver fullkomlig anledning at bruka
- ↑ Philos. Transact. Numr. 196.
