Den här sidan har korrekturlästs
§ §
134
Sång 10.
Sade gamle Väinämöinen:
»Mycket har jag att förtälja:
Uti Pohja finns en tärna,
I den kulna byn en jungfru,
Som på friare ej aktar,
Som försmår de bäste männer:
Halva Pohja prisar henne,
Ty hon är den skönsta tärna:
Månen sken på hennes panna,
90. Solen skimrade på bröstet,
Otava från hennes axlar,
Karlavagnen ifrån skuldran.
»Smed och broder Ilmarinen,
Du, en hamrare evärdlig,
Gå att denna tärna vinna,
Flickan med de fagra lockar!
Om du mäktar Sampo smida,
Sira ut det granna locket,
Får du flickan för din möda,
100. För ditt arbet’ sköna jungfrun.»
Sade smeden Ilmarinen:
»O du gamle Väinämöinen,
Så har du då bort mig lovat,
Bort till Pohjola, det mörka,
Som en lösen för din frihet,
Såsom priset för ditt huvud?
Aldrig nånsin här i livet,
Ej så länge månen strålar,
Vill jag nalkas Pohjas gårdar,
110. Sariolas timmerstugor,
»Mycket har jag att förtälja:
Uti Pohja finns en tärna,
I den kulna byn en jungfru,
Som på friare ej aktar,
Som försmår de bäste männer:
Halva Pohja prisar henne,
Ty hon är den skönsta tärna:
Månen sken på hennes panna,
90. Solen skimrade på bröstet,
Otava från hennes axlar,
Karlavagnen ifrån skuldran.
»Smed och broder Ilmarinen,
Du, en hamrare evärdlig,
Gå att denna tärna vinna,
Flickan med de fagra lockar!
Om du mäktar Sampo smida,
Sira ut det granna locket,
Får du flickan för din möda,
100. För ditt arbet’ sköna jungfrun.»
Sade smeden Ilmarinen:
»O du gamle Väinämöinen,
Så har du då bort mig lovat,
Bort till Pohjola, det mörka,
Som en lösen för din frihet,
Såsom priset för ditt huvud?
Aldrig nånsin här i livet,
Ej så länge månen strålar,
Vill jag nalkas Pohjas gårdar,
110. Sariolas timmerstugor,
