Den här sidan har korrekturlästs
§ §
136
Sång 10.
»Nu, O smed, min egen broder,
Klättra upp att månen hämta,
Att nedtaga Karlavagnen
Ifrån granens gyllne krona!»
Därpå smeden Ilmarinen
Stiger i det höga trädet,
Upp emot den höga himlen,
Klättrar upp att månen hämta,
Att nedtaga Karlavagnen
150. Ifrån granens gyllne krona.
Granen med den sköna kronan,
Talln, med yvig blomtopp, talar:
»O du man förutan insikt,
Ytterst oerfarne hjälte!
Oförståndigt upp du stigit,
Lik ett barn uti min krona,
För att nedta månens skenbild,
För att fånga falska stjärnor!»
Nu den gamle Väinämöinen
160. Började att sakta sjunga;
Sjunger vinden upp att virvla,
Luften att förbittrad rasa,
Därpå tager han till orda,
Brister ut och säger detta:
»Storm, tag honom med i båten,
Vind, för honom i din farkost,
Bringa honom skyndsamt hädan
Bort till Pohjola, det mörka!»
Vilt begynner vinden virvla,
170. Luften börjar häftigt rasa,
Klättra upp att månen hämta,
Att nedtaga Karlavagnen
Ifrån granens gyllne krona!»
Därpå smeden Ilmarinen
Stiger i det höga trädet,
Upp emot den höga himlen,
Klättrar upp att månen hämta,
Att nedtaga Karlavagnen
150. Ifrån granens gyllne krona.
Granen med den sköna kronan,
Talln, med yvig blomtopp, talar:
»O du man förutan insikt,
Ytterst oerfarne hjälte!
Oförståndigt upp du stigit,
Lik ett barn uti min krona,
För att nedta månens skenbild,
För att fånga falska stjärnor!»
Nu den gamle Väinämöinen
160. Började att sakta sjunga;
Sjunger vinden upp att virvla,
Luften att förbittrad rasa,
Därpå tager han till orda,
Brister ut och säger detta:
»Storm, tag honom med i båten,
Vind, för honom i din farkost,
Bringa honom skyndsamt hädan
Bort till Pohjola, det mörka!»
Vilt begynner vinden virvla,
170. Luften börjar häftigt rasa,
