Den här sidan har korrekturlästs
§ §
139
Sång 10.
Nu har smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Kommit för att Sampo smida,
Sira ut det granna locket.»
Det var Pohjas sköna tärna,
Landets pris och vattnets prydnad,
Hon de bästa kläder valde,
Av den allra största renhet,
Uti femfald dräkt sig klädde,
240. Fäste smycken på sitt huvud,
Påtog spännen utav koppar,
Prydde sig med gyllne gördlar.
Trädde ur sin bod i stugan,
Smög sig sakta in från gården;
Livligt hennes ögon lyste,
Hög var hennes öronprydnad,
Vackert hela hennes anlet,
Röda voro hennes kinder,
Rikligt guld hon bar på bröstet,
250. Silversmycken på sitt huvud.
Själva Pohjola-värdinnan
Förde smeden Ilmarinen
In i Pohja-gårdens pörten,
Sariolas timmerstugor;
Här med mat hon mannen mättar,
Och med dryck förplägar honom,
Fägnar honom på det bästa,
Därpå yttrar hon och säger:
»Hör mig smed, o Ilmarinen,
260. Du, en hamrare evärdlig,
Den evärdelige hamrarn,
Kommit för att Sampo smida,
Sira ut det granna locket.»
Det var Pohjas sköna tärna,
Landets pris och vattnets prydnad,
Hon de bästa kläder valde,
Av den allra största renhet,
Uti femfald dräkt sig klädde,
240. Fäste smycken på sitt huvud,
Påtog spännen utav koppar,
Prydde sig med gyllne gördlar.
Trädde ur sin bod i stugan,
Smög sig sakta in från gården;
Livligt hennes ögon lyste,
Hög var hennes öronprydnad,
Vackert hela hennes anlet,
Röda voro hennes kinder,
Rikligt guld hon bar på bröstet,
250. Silversmycken på sitt huvud.
Själva Pohjola-värdinnan
Förde smeden Ilmarinen
In i Pohja-gårdens pörten,
Sariolas timmerstugor;
Här med mat hon mannen mättar,
Och med dryck förplägar honom,
Fägnar honom på det bästa,
Därpå yttrar hon och säger:
»Hör mig smed, o Ilmarinen,
260. Du, en hamrare evärdlig,
