Den här sidan har korrekturlästs
§ §
143
Sång 10.
Det var smeden Ilmarinen,
Ej han glädes häråt heller,
Bryter båten uti stycken,
Kastar dem uti sin eldstad;
Låter sina trälar pusta,
Svage männen bälgen draga.
När den tredje dagen inföll,
Själve smeden Ilmarinen
Ned sig böjde för att skåda
360. Uti bottnen av sin ässja:
Fram ur elden steg en kviga,
Guldbehornad, utur hettan,
Med sjustjärnans blink på pannan,
Solens skiva på sitt huvud.
Skön är kvigan till att skåda,
Men hon har dock onda vanor:
Ständigt sover hon i skogen,
Stjälper mjölken ut på marken.
Det är smeden Ilmarinen,
370. Ej han glädes häråt heller,
Kon han hugger uti stycken,
Kastar dessa uti elden;
Låter sina trälar pusta,
Svage männen bälgen draga.
Nu uppå den fjärde dagen
Själve smeden Ilmarinen
Ned sig böjde för att skåda
Uti smideshärdens botten;
Fram en plog ur elden trängde,
380. Steg, med bill av guld, ur hettan,
Ej han glädes häråt heller,
Bryter båten uti stycken,
Kastar dem uti sin eldstad;
Låter sina trälar pusta,
Svage männen bälgen draga.
När den tredje dagen inföll,
Själve smeden Ilmarinen
Ned sig böjde för att skåda
360. Uti bottnen av sin ässja:
Fram ur elden steg en kviga,
Guldbehornad, utur hettan,
Med sjustjärnans blink på pannan,
Solens skiva på sitt huvud.
Skön är kvigan till att skåda,
Men hon har dock onda vanor:
Ständigt sover hon i skogen,
Stjälper mjölken ut på marken.
Det är smeden Ilmarinen,
370. Ej han glädes häråt heller,
Kon han hugger uti stycken,
Kastar dessa uti elden;
Låter sina trälar pusta,
Svage männen bälgen draga.
Nu uppå den fjärde dagen
Själve smeden Ilmarinen
Ned sig böjde för att skåda
Uti smideshärdens botten;
Fram en plog ur elden trängde,
380. Steg, med bill av guld, ur hettan,
