Den här sidan har korrekturlästs
§ §
154
Sång 11.
Magra äro Saaris döttrar,
Feta våra hästars fålar!»
Ängslig är ej Lemminkäinen,
Träder nu i tjänst som herde;
Ut i vall han går om dagen,
Nattetid i jungfrugillen,
Söker glada tärnors samkväm,
Lockomhöljda flickors lekar.
Så den muntre Lemminkäinen,
150. Kaukomieli själv, den sköne,
Kvinnoskrattet snart förkvävde,
Gjorde slut på jungfrugycklet.
Ej det fanns en enda tärna,
Ej en enda blygsam jungfru,
Som han icke smekt och famnat,
Vid vars sida ej han vilat.
Blott en tärna fanns bland alla
I den stora Saari-släkten,
Som ej aktade på fästmän,
160. Som de bäste män försmådde:
Det var Kyllikki, den fagra,
Saaris allra skönsta blomma.
Det var muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Hundra stövelpar han nötte,
Sönderbröt väl hundra åror
För att denna jungfru fånga,
För att Kyllikki sig vinna.
Kyllikki, den fagra tärnan,
170. Hon till orda tog och sade:
Feta våra hästars fålar!»
Ängslig är ej Lemminkäinen,
Träder nu i tjänst som herde;
Ut i vall han går om dagen,
Nattetid i jungfrugillen,
Söker glada tärnors samkväm,
Lockomhöljda flickors lekar.
Så den muntre Lemminkäinen,
150. Kaukomieli själv, den sköne,
Kvinnoskrattet snart förkvävde,
Gjorde slut på jungfrugycklet.
Ej det fanns en enda tärna,
Ej en enda blygsam jungfru,
Som han icke smekt och famnat,
Vid vars sida ej han vilat.
Blott en tärna fanns bland alla
I den stora Saari-släkten,
Som ej aktade på fästmän,
160. Som de bäste män försmådde:
Det var Kyllikki, den fagra,
Saaris allra skönsta blomma.
Det var muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Hundra stövelpar han nötte,
Sönderbröt väl hundra åror
För att denna jungfru fånga,
För att Kyllikki sig vinna.
Kyllikki, den fagra tärnan,
170. Hon till orda tog och sade:
