Den här sidan har korrekturlästs
§ §
177
Sång 12.
»Bäst är sången när den slutats,
410. Vackrast äro korta visor;
Bättre är att vettet sparas,
Än att halvvägs ren det brister!»
Själva Pohjola-värdinnan
Framgick över golvets fogning,
Stadd i sysslor mitt i stugan,
Tog till orda då och sade:
»Fordom fanns en hund i gården,
En likt järnet färgad racka;
Kött den åt och ben den bräckte,
420. Slukade det färska blodet;
Vem bland männer kan du vara,
Vilken ur de hjältars skara,
Då du trätt i denna boning,
In i denna timmerstuga,
Utan att av hunden varsnas,
Att av gläfsaren förmärkas?»
Sade muntre Lemminkäinen:
»Hit jag icke heller kommit,
Utan vett och utan vishet,
430. Utan makt och utan insikt,
Trollkraft, av min fader given,
Skyddsvärn, av den gamle ärvda,
För att slukas utav hundar,
Att av dina rackor rivas.
»Mig min egen moder tvagit,
Mig som liten pilt hon tvättat
Gånger tre i sommarnatten,
Nio gånger på en höstnatt,
410. Vackrast äro korta visor;
Bättre är att vettet sparas,
Än att halvvägs ren det brister!»
Själva Pohjola-värdinnan
Framgick över golvets fogning,
Stadd i sysslor mitt i stugan,
Tog till orda då och sade:
»Fordom fanns en hund i gården,
En likt järnet färgad racka;
Kött den åt och ben den bräckte,
420. Slukade det färska blodet;
Vem bland männer kan du vara,
Vilken ur de hjältars skara,
Då du trätt i denna boning,
In i denna timmerstuga,
Utan att av hunden varsnas,
Att av gläfsaren förmärkas?»
Sade muntre Lemminkäinen:
»Hit jag icke heller kommit,
Utan vett och utan vishet,
430. Utan makt och utan insikt,
Trollkraft, av min fader given,
Skyddsvärn, av den gamle ärvda,
För att slukas utav hundar,
Att av dina rackor rivas.
»Mig min egen moder tvagit,
Mig som liten pilt hon tvättat
Gånger tre i sommarnatten,
Nio gånger på en höstnatt,
12— Kalevala I.
