Den här sidan har korrekturlästs
§ §
205
Sång 14.
Ifrån vänstra axelhålan
Ända fram till högra skuldran.
Lemminkäinen själv, den muntre,
Kände nu sig illa sårad,
Tog till orda då och sade:
»Däri allra värst jag gjorde,
Att jag glömde bort att fråga
Av min moder, som mig burit,
Efter tvenne ord allenast,
420. Eller, till det högsta, trenne:
Hur man vara bör, och leva,
Här i dessa onda dagar;
Ty jag känner icke ormsår,
Ej det slutna rörets verkan.
»O min moder, som mig burit,
Som med plågor mig har fostrat,
Om du kände nu och visste,
Var din arme son nu finnes,
Säkert skulle hit du hasta,
430. Genast till mitt bistånd skynda,
Att din arme gosse rädda
Från att dö på dessa vägar,
Från att ren som ung gå hädan,
Falla i sin ålders blomma!»
Pohja-gårdens blinde gubbe,
Herden i den våta hatten,
Vräker därpå Lemminkäinen,
Störtar muntre Kaleva-sonen
I den svarta Tuoni-älven,
440. I dess allra värsta virvel;
Ända fram till högra skuldran.
Lemminkäinen själv, den muntre,
Kände nu sig illa sårad,
Tog till orda då och sade:
»Däri allra värst jag gjorde,
Att jag glömde bort att fråga
Av min moder, som mig burit,
Efter tvenne ord allenast,
420. Eller, till det högsta, trenne:
Hur man vara bör, och leva,
Här i dessa onda dagar;
Ty jag känner icke ormsår,
Ej det slutna rörets verkan.
»O min moder, som mig burit,
Som med plågor mig har fostrat,
Om du kände nu och visste,
Var din arme son nu finnes,
Säkert skulle hit du hasta,
430. Genast till mitt bistånd skynda,
Att din arme gosse rädda
Från att dö på dessa vägar,
Från att ren som ung gå hädan,
Falla i sin ålders blomma!»
Pohja-gårdens blinde gubbe,
Herden i den våta hatten,
Vräker därpå Lemminkäinen,
Störtar muntre Kaleva-sonen
I den svarta Tuoni-älven,
440. I dess allra värsta virvel;
