Den här sidan har korrekturlästs
§ §
260
Sång 17.
Du, en hund, som herre saknar,
Racka, som ej moder äger,
Nu, vid denna tidens slutpunkt,
Medan denna måne svinner!»
Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda nu och sade:
»Gott det är mig här att vara,
Nöjsamt jag min tid fördriver:
Bröd jag får utav din lever,
510. Fettet sovel ger till levern;
Lungorna till kokning duga,
Späcket kan som mat förtäras!
»Jag mitt smedjestäd förlägger
Djupare uti ditt hjärta;
Starkare jag slår min slägga
Mot de allra värsta ställen,
Att du aldrig mer mig slipper,
Ej så länge tiden varar,
Om ej ord jag får förnimma,
520. Trolldomsformler av dig lära,
Ord tillfyllest av dig höra,
Tusen ämnen för att sjunga,
Och ej orden hemlighållas,
Trolldomsformlerna ej döljas,
Deras kraft ej göms i jorden,
Fastän trollkarlin själv har bortgått.»
Vipunen, den sångförfarne,
Han, den gamle, starke mannen,
Som i munnen visdom gömde
530. Och oändlig kraft i bröstet,
Racka, som ej moder äger,
Nu, vid denna tidens slutpunkt,
Medan denna måne svinner!»
Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda nu och sade:
»Gott det är mig här att vara,
Nöjsamt jag min tid fördriver:
Bröd jag får utav din lever,
510. Fettet sovel ger till levern;
Lungorna till kokning duga,
Späcket kan som mat förtäras!
»Jag mitt smedjestäd förlägger
Djupare uti ditt hjärta;
Starkare jag slår min slägga
Mot de allra värsta ställen,
Att du aldrig mer mig slipper,
Ej så länge tiden varar,
Om ej ord jag får förnimma,
520. Trolldomsformler av dig lära,
Ord tillfyllest av dig höra,
Tusen ämnen för att sjunga,
Och ej orden hemlighållas,
Trolldomsformlerna ej döljas,
Deras kraft ej göms i jorden,
Fastän trollkarlin själv har bortgått.»
Vipunen, den sångförfarne,
Han, den gamle, starke mannen,
Som i munnen visdom gömde
530. Och oändlig kraft i bröstet,
