Den här sidan har korrekturlästs
§ §
266
Sång 18.
Hissar upp ett högrött segel
Och ett annat, blått till färgen,
Stiger själv ombord på skeppet,
Träder i sin nya farkost;
Styr nu ut på havets vågor,
Plöjer fjärdens blåa böljor.
Höjer här sin röst och säger,
Tar till orda själv och talar:
»Stig nu, Jumala, i skeppet,
30. Kom, du nådige, i båten,
Att mig svage hjälte bistå,
Att en ringa man beskydda,
Här på dessa vida vatten,
Uppå havets breda böljor!
»Vagga nu, o vind, min farkost,
Jaga skeppet framåt, bölja,
Utan att jag åror nyttjar,
Att med dem jag vattnet upprör,
Uppå havets vida sträckor,
40. På dess breda öppna yta!»
Annikki, med vackra namnet,
Nattens dotter, skymningsjungfrun,
Som, förrn dagen grytt, är verksam,
Som var morgon tidigt vaknar,
Klappade som bäst sitt byke,
Höll just på att kläder vrida
Vid den röda spångens ända,
Ute på den breda bryggan,
Vid den dimbetäckta udden,
50. På den töckenhöljda holmen.
Och ett annat, blått till färgen,
Stiger själv ombord på skeppet,
Träder i sin nya farkost;
Styr nu ut på havets vågor,
Plöjer fjärdens blåa böljor.
Höjer här sin röst och säger,
Tar till orda själv och talar:
»Stig nu, Jumala, i skeppet,
30. Kom, du nådige, i båten,
Att mig svage hjälte bistå,
Att en ringa man beskydda,
Här på dessa vida vatten,
Uppå havets breda böljor!
»Vagga nu, o vind, min farkost,
Jaga skeppet framåt, bölja,
Utan att jag åror nyttjar,
Att med dem jag vattnet upprör,
Uppå havets vida sträckor,
40. På dess breda öppna yta!»
Annikki, med vackra namnet,
Nattens dotter, skymningsjungfrun,
Som, förrn dagen grytt, är verksam,
Som var morgon tidigt vaknar,
Klappade som bäst sitt byke,
Höll just på att kläder vrida
Vid den röda spångens ända,
Ute på den breda bryggan,
Vid den dimbetäckta udden,
50. På den töckenhöljda holmen.
