Den här sidan har korrekturlästs
§ §
303
Sång 19.
Att en sådan jungfru växte,
Att, ljuslockig, här hon levde?
Glänste kanske jungfruns silver,
Spordes hennes guld därborta,
Sken vår sol så långt i fjärran,
Lyste ända dit vår måne?»
Sade barnet uppå golvet,
Yttrade den späde gossen:
»Därav visste han, vår älskling,
420. Så fann lyckans mullvad vägen
Till den fagra flickans boning,
Jungfruns vittberömda hemgård:
Frejdad vitt är hennes fader
För det stora skepp han förer,
Än mer frejdad hennes moder
För de stora bröd hon bakar,
För de vetebröd hon gräddar
Att förpläga gårdens gäster.
»Därav visste han, vår älskling,
430. Den fullkomligt obekante,
Att den unga jungfrun växte,
Att hos oss en tärna uppsköt:
Då engång jag gick på gården,
Framskred nedom våra visthus,
Ännu tidigt, på en morgon,
Bittida vid dagens gryning,
Syntes röken lodrät stiga,
Tjock och sotig upp sig höja,
Ur det vittberömda hemmet,
440. Ur den unga jungfruns boning;
Att, ljuslockig, här hon levde?
Glänste kanske jungfruns silver,
Spordes hennes guld därborta,
Sken vår sol så långt i fjärran,
Lyste ända dit vår måne?»
Sade barnet uppå golvet,
Yttrade den späde gossen:
»Därav visste han, vår älskling,
420. Så fann lyckans mullvad vägen
Till den fagra flickans boning,
Jungfruns vittberömda hemgård:
Frejdad vitt är hennes fader
För det stora skepp han förer,
Än mer frejdad hennes moder
För de stora bröd hon bakar,
För de vetebröd hon gräddar
Att förpläga gårdens gäster.
»Därav visste han, vår älskling,
430. Den fullkomligt obekante,
Att den unga jungfrun växte,
Att hos oss en tärna uppsköt:
Då engång jag gick på gården,
Framskred nedom våra visthus,
Ännu tidigt, på en morgon,
Bittida vid dagens gryning,
Syntes röken lodrät stiga,
Tjock och sotig upp sig höja,
Ur det vittberömda hemmet,
440. Ur den unga jungfruns boning;
