Den här sidan har korrekturlästs
§ §
335
Sång 21.
Kan min svärsons ögon svärta,
Sköna anletet besudla;
Tänd upp ljus, min lilla tärna,
Hämta eld på vita vaxljus!»
Lilla tärnan, hon, trälinnan,
Bygdens lejda tjänsteflicka,
Tände hastigt eld på ljusen,
Frambar eld på vita vaxljus.
»Vit är röken av ett vaxljus,
210. Lugn och klar är ljusets låga,
Strålar på min svärsons ögon,
Lyser uppå mågens anlet;
Nu jag ser min svärsons ögon,
Ej de äro blå, ej röda,
Icke vita såsom linne,
Men som havets fradga ljusa,
Bruna, såsom säv vid stranden,
Vackra såsom vass i vattnet.
»Bygdens gossar, unga duvor!
220. Fören denne måg att sitta
På den allra bästa platsen,
Hedersrummet, där han vänder
Ryggen mot den blåa väggen,
Anletet mot röda bordet,
Mot de bjudna bröllopsgäster,
Gentemot det glada gillet!»
Bjöd nu Pohjolas värdinna
Mat och dryck åt sina gäster,
Fägnade med feta rätter,
230. Mättade med gräddpiråger
Sköna anletet besudla;
Tänd upp ljus, min lilla tärna,
Hämta eld på vita vaxljus!»
Lilla tärnan, hon, trälinnan,
Bygdens lejda tjänsteflicka,
Tände hastigt eld på ljusen,
Frambar eld på vita vaxljus.
»Vit är röken av ett vaxljus,
210. Lugn och klar är ljusets låga,
Strålar på min svärsons ögon,
Lyser uppå mågens anlet;
Nu jag ser min svärsons ögon,
Ej de äro blå, ej röda,
Icke vita såsom linne,
Men som havets fradga ljusa,
Bruna, såsom säv vid stranden,
Vackra såsom vass i vattnet.
»Bygdens gossar, unga duvor!
220. Fören denne måg att sitta
På den allra bästa platsen,
Hedersrummet, där han vänder
Ryggen mot den blåa väggen,
Anletet mot röda bordet,
Mot de bjudna bröllopsgäster,
Gentemot det glada gillet!»
Bjöd nu Pohjolas värdinna
Mat och dryck åt sina gäster,
Fägnade med feta rätter,
230. Mättade med gräddpiråger
