Den här sidan har korrekturlästs
§ §
62
Sång 4.
Sjönke i de djupa vågor,
Ner till havets mörka botten.»
Så i tvenne dar hon vandrar;
Slutligen på tredje dagen
Kommer hon till vida havet,
Till den vassbevuxna stranden,
Överraskas där av natten,
Nödgas dröja där i dunklet.
Här hon gråter då i kvällen,
300. Klagar högljutt hela natten
Ensam på en sten vid stranden
Vid den vida vikens botten.
Andra morgonen helt tidigt
Bort mot uddens spets hon blickar,
Ser vid udden trenne jungfrur
Bada sig i havets böljor;
Aino blir den fjärde jungfrun,
Smärta stängeln blir den femte;
Lämnar linnet på en buske,
310. Kastar kjorteln på ett aspträd,
Strumporna på bara marken,
Skorna på en sten vid stranden,
Pärlorna på vita sanden,
Ringarna bland strandens stenar.
Brokig sten på fjärden syntes,
Skimrande en häll i havet,
Ditåt simmar unga jungfrun,
Söker att till klippan komma.
Slutligen, när fram hon hunnit,
320. Sätter hon sig ner att vila
Ner till havets mörka botten.»
Så i tvenne dar hon vandrar;
Slutligen på tredje dagen
Kommer hon till vida havet,
Till den vassbevuxna stranden,
Överraskas där av natten,
Nödgas dröja där i dunklet.
Här hon gråter då i kvällen,
300. Klagar högljutt hela natten
Ensam på en sten vid stranden
Vid den vida vikens botten.
Andra morgonen helt tidigt
Bort mot uddens spets hon blickar,
Ser vid udden trenne jungfrur
Bada sig i havets böljor;
Aino blir den fjärde jungfrun,
Smärta stängeln blir den femte;
Lämnar linnet på en buske,
310. Kastar kjorteln på ett aspträd,
Strumporna på bara marken,
Skorna på en sten vid stranden,
Pärlorna på vita sanden,
Ringarna bland strandens stenar.
Brokig sten på fjärden syntes,
Skimrande en häll i havet,
Ditåt simmar unga jungfrun,
Söker att till klippan komma.
Slutligen, när fram hon hunnit,
320. Sätter hon sig ner att vila
