Den här sidan har korrekturlästs
§ §
74
Sång 5.
För att ständigt hos dig sitta,
Att för alltid bli din maka,
Att åt dig ditt läger reda,
Att anordna huvudgärden,
Att din nätta stuga städa,
Sopa golvets tiljor rena,
Eld i mörka stugan hämta,
Brasan tända uti spiseln,
Goda, tjocka bröd dig grädda
120. Och dig baka honingskakor,
Bära fram den fyllda kannan,
Maten fram på bordet lägga.
»Icke var jag någon havslax,
Ej en abborre ur djupet:
Människa jag var, en jungfru,
Unge Joukahainens syster,
Den du ständigt efterfikat,
Alla dina dar dig önskat.
»O du arme, gamle dåre,
130. Insiktslöse Väinämöinen!
Du förstod ej att behålla
Vellamos våguppstigna jungfru,
Icke Ahtos enda dotter!»
Sade gamle Väinämöinen,
Sorgsen och med nedsänkt huvud:
»O, du Joukahainens syster,
Kom ännu en gång tillbaka!»
Men hon kom ej mer tillbaka,
Återvände aldrig mera,
140. Vek åt sidan, böjde undan
Att för alltid bli din maka,
Att åt dig ditt läger reda,
Att anordna huvudgärden,
Att din nätta stuga städa,
Sopa golvets tiljor rena,
Eld i mörka stugan hämta,
Brasan tända uti spiseln,
Goda, tjocka bröd dig grädda
120. Och dig baka honingskakor,
Bära fram den fyllda kannan,
Maten fram på bordet lägga.
»Icke var jag någon havslax,
Ej en abborre ur djupet:
Människa jag var, en jungfru,
Unge Joukahainens syster,
Den du ständigt efterfikat,
Alla dina dar dig önskat.
»O du arme, gamle dåre,
130. Insiktslöse Väinämöinen!
Du förstod ej att behålla
Vellamos våguppstigna jungfru,
Icke Ahtos enda dotter!»
Sade gamle Väinämöinen,
Sorgsen och med nedsänkt huvud:
»O, du Joukahainens syster,
Kom ännu en gång tillbaka!»
Men hon kom ej mer tillbaka,
Återvände aldrig mera,
140. Vek åt sidan, böjde undan
