Den här sidan har korrekturlästs
§ §
89
Sång 7.
Att från hemmet jag begav mig,
Bort från forna boningsplatser,
Under himlen hit, för evigt,
Att i år och dagar drivas,
Att av stormen ständigt vaggas,
Att av havets vågor vräkas
Över dessa vida vatten,
Dessa havets öppna sträckor;
Kyligt är det här att vara,
30. Mödosamt är här att dväljas,
Att bland böljor bo beständigt,
Att på vattnets fjärdar vräkas.
»Och jag inser icke mera
Hur jag här mitt liv bör ställa
Under dessa svåra tider,
Invid livets gräns som viker:
Om jag skall min bostad bygga
Uti vattnet eller luften;
Bygger jag mitt hem i luften,
40. Intet stöd i luften finnes;
Timrar jag mitt hus i vattnet,
Bortför vattnet vad jag timrat!»
Flög en fågel fram från Lappland,
Nalkades en örn från öster;
Ej han var ibland de största,
Ej ibland de minsta fåglar:
Ena vingen vidrör vattnet
Och den andra himlen sopar,
Stjärten havets våg bestryker,
50. Näbben slår mot strandens klippor.
Bort från forna boningsplatser,
Under himlen hit, för evigt,
Att i år och dagar drivas,
Att av stormen ständigt vaggas,
Att av havets vågor vräkas
Över dessa vida vatten,
Dessa havets öppna sträckor;
Kyligt är det här att vara,
30. Mödosamt är här att dväljas,
Att bland böljor bo beständigt,
Att på vattnets fjärdar vräkas.
»Och jag inser icke mera
Hur jag här mitt liv bör ställa
Under dessa svåra tider,
Invid livets gräns som viker:
Om jag skall min bostad bygga
Uti vattnet eller luften;
Bygger jag mitt hem i luften,
40. Intet stöd i luften finnes;
Timrar jag mitt hus i vattnet,
Bortför vattnet vad jag timrat!»
Flög en fågel fram från Lappland,
Nalkades en örn från öster;
Ej han var ibland de största,
Ej ibland de minsta fåglar:
Ena vingen vidrör vattnet
Och den andra himlen sopar,
Stjärten havets våg bestryker,
50. Näbben slår mot strandens klippor.
