Den här sidan har korrekturlästs
§ §
92
Sång 7.
Längsmed vindens väg i rymden,
Utmed stormens stråt i luften
Till det yttersta av Pohja,
Till det skumma Sariola;
Här han nedersänkte Väinö,
Höjde själv sig upp i luften.
Här i gråt brast Väinämöinen,
Grät och upphov högljudd klagan
Uppå stranden invid havet,
120. Som till namnet ej han kände;
Hundra sår han bar i sidan,
Tusen hugg av stormen givna;
Till och med hans skägg var slitet,
Håret tovigt på hans huvud.
Tvenne, trenne nätter grät han,
Grät i lika många dagar,
Visste ej en väg att vandra,
Såg, som främling, ingen kosa
Att till hemmet återvända,
130. Att till kända nejder komma,
Till de trakter, där han föddes,
Sina forna boningsplatser.
Pohjas lilla tjänsteflicka,
Den ljuslätta tärnan, hade
Kommit överens med solen,
Vidtalt både sol och måne,
Att stå upp på samma timme,
Att med dem på en gång vakna;
Själv hon hann dock förr än båda,
140. Förr än månen, förr än solen,
Utmed stormens stråt i luften
Till det yttersta av Pohja,
Till det skumma Sariola;
Här han nedersänkte Väinö,
Höjde själv sig upp i luften.
Här i gråt brast Väinämöinen,
Grät och upphov högljudd klagan
Uppå stranden invid havet,
120. Som till namnet ej han kände;
Hundra sår han bar i sidan,
Tusen hugg av stormen givna;
Till och med hans skägg var slitet,
Håret tovigt på hans huvud.
Tvenne, trenne nätter grät han,
Grät i lika många dagar,
Visste ej en väg att vandra,
Såg, som främling, ingen kosa
Att till hemmet återvända,
130. Att till kända nejder komma,
Till de trakter, där han föddes,
Sina forna boningsplatser.
Pohjas lilla tjänsteflicka,
Den ljuslätta tärnan, hade
Kommit överens med solen,
Vidtalt både sol och måne,
Att stå upp på samma timme,
Att med dem på en gång vakna;
Själv hon hann dock förr än båda,
140. Förr än månen, förr än solen,
