Den här sidan har korrekturlästs
§ §
145
Sång 34.
Och en älv till slut han varsnar,
Skrider utmed älvens strandbädd,
Följer flodens vänstra sida
Långsmed trenne vilda forsar,
Tills ett långsträckt näs han hinner,
Stannar på en spetsig udde,
Och på udden står en stuga,
Undangömd en fiskarkoja.
In i stugan nu han träder,
180. Stiger okänd in i hyddan:
»Vadan kommer vilsne vandrarn,
Från vad hemvist bortom havet?» —
»Känner icke du din gosse,
Ej din egen son numera,
Som av Untamoinens kämpar
Fördes bort till deras hemland,
Lika lång som faderns spannmått,
Knappt så hög som moderns slända?»
Modern tager strax till orda,
190. Så den gamla honom svarar:
»Ack du olycksfulle gosse,
Du min egen, arme guldbrisk!
Vandrar du då verkeligen
Levande ännu i världen?
Dig jag ren som död begråtit,
Som för alltid hädangången!
»Tvenne söner förr jag ägde,
Hade tvenne sköna döttrar,
Men jag arma moder miste
200. Snart de bägge äldsta barnen,
Skrider utmed älvens strandbädd,
Följer flodens vänstra sida
Långsmed trenne vilda forsar,
Tills ett långsträckt näs han hinner,
Stannar på en spetsig udde,
Och på udden står en stuga,
Undangömd en fiskarkoja.
In i stugan nu han träder,
180. Stiger okänd in i hyddan:
»Vadan kommer vilsne vandrarn,
Från vad hemvist bortom havet?» —
»Känner icke du din gosse,
Ej din egen son numera,
Som av Untamoinens kämpar
Fördes bort till deras hemland,
Lika lång som faderns spannmått,
Knappt så hög som moderns slända?»
Modern tager strax till orda,
190. Så den gamla honom svarar:
»Ack du olycksfulle gosse,
Du min egen, arme guldbrisk!
Vandrar du då verkeligen
Levande ännu i världen?
Dig jag ren som död begråtit,
Som för alltid hädangången!
»Tvenne söner förr jag ägde,
Hade tvenne sköna döttrar,
Men jag arma moder miste
200. Snart de bägge äldsta barnen,
10 — Kalevala. II.
