Hoppa till innehållet

Sida:Kalevala (Collan) 1922 senare delen.djvu/245

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

241


Sång 42.
 Gamle trygge Väinämöinen
Yttrar lugnt ett ord och svarar:
»Än för tidigt är att sjunga,
Alltför bittida att glädjas;
Då först är det tid att sjunga,
Då är glädjen på sitt ställe,
När vi egna dörrar skåda,
Egna portars rassel höra.»
 Sade muntre Lemminkäinen:
270. »Om jag själv vid styret sutte,
Sjönge jag, då jag det kunde,
Medan jag det än förmådde:
Snart, kanske, jag det ej kunde,
Mäktade jag det ej mera.
Mcn, då icke du vill sjunga,
Vill jag själv en sång försöka.»
 Nu den muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Gav sin mun dess rätta ställning,
280. Sökte få sin röst i ordning,
Företog sig så att sjunga,
Började att högljutt skråla
Med sin sträva, skarpa stämma,
Med en hes och rosslig strupe.
 Högljutt sjunger Lemminkäinen,
Skrålar sköne Kaukomieli,
Munnen röres, skägget darrar,
Käkarna på sned sig vrida;
Långt i fjärran höres sången,
290. Ljudet flyger över havet,

16 — Kalevala. II.