Den här sidan har korrekturlästs
§ §
270
Sång 44.
Och till stället han sig närmar,
Träder ända fram till trädet.
Här han frågar nu och spörjer:
»Varför gråter, sköna björk, du?
Gröna träd med vita gördeln,
Varför sörjer du och klagar?
Icke ut i krig du föres,
Ej i härnad dig man tvingar.»
Skickligt svarar honom trädet,
90. Själv den gröna björken talar:
»Säkert torde mången säga,
Flere i sitt sinne tänka,
Att i glädje blott jag lever,
Uti fröjd och jubel endast,
Jag, som även under sorger,
Trots min saknad gläds, jag arma:
Blott i nödens stund jag klagar,
Jämrar mig då värst jag lider.
»Jag mitt tomma liv begråter,
100. Klagar över egen ringhet:
Ty vanlottad är jag arma,
Utan skydd, jag olycksfulla,
Uppå dessa onda ställen,
Dessa vida betesmarker.
»Andra, som av lyckan gynnas,
Bida ständigt med förhoppning
På den sköna sommarns ankomst,
På den varma tidens inbrott.
Annat får jag, olycksfulla,
110. Annat nödgas jag emotse:
Träder ända fram till trädet.
Här han frågar nu och spörjer:
»Varför gråter, sköna björk, du?
Gröna träd med vita gördeln,
Varför sörjer du och klagar?
Icke ut i krig du föres,
Ej i härnad dig man tvingar.»
Skickligt svarar honom trädet,
90. Själv den gröna björken talar:
»Säkert torde mången säga,
Flere i sitt sinne tänka,
Att i glädje blott jag lever,
Uti fröjd och jubel endast,
Jag, som även under sorger,
Trots min saknad gläds, jag arma:
Blott i nödens stund jag klagar,
Jämrar mig då värst jag lider.
»Jag mitt tomma liv begråter,
100. Klagar över egen ringhet:
Ty vanlottad är jag arma,
Utan skydd, jag olycksfulla,
Uppå dessa onda ställen,
Dessa vida betesmarker.
»Andra, som av lyckan gynnas,
Bida ständigt med förhoppning
På den sköna sommarns ankomst,
På den varma tidens inbrott.
Annat får jag, olycksfulla,
110. Annat nödgas jag emotse:
