Hoppa till innehållet

Sida:Kalevala (Collan) 1922 senare delen.djvu/287

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

283


Sång 45.
Och med öl begöt hon dörren,
Slog uppå dess gångjärn spisöl,
Att ej dörren knarra finge,
Ej dess gångjärn skulle gnälla.
 Därpå hov hon upp sin stämma
Fällde dessa ord och sade:
Ord vid
barnsbörd.
v. 117—146.

»Du naturens gamla dotter,
O du sköna, gyllne väsen,
Som den äldsta är bland kvinnor,
120. Tidigast av alla mödrar!
Stig till knäna ut i havet,
Intill midjan ner i vågen,
Tag ur havet slem av gärsen,
Slipprig vätska från en lake,
Stryk den mellan alla knotor,
Smörj därmed den sjukas sidor,
För att jungfruns plågor lindra,
Kvinnans vedermöda lätta,
Undandriva dessa smärtor,
130. Denna svåra födslovånda!
 »Om ej detta är tillräckligt:
O du Ukko, höjdens herre!
Skynda hit, där du behöves,
Närma dig, då hit du kallas,
Här en flicka är i barnsnöd,
I förlossning stadd en kvinna,
Uti röken av en bastu,
Här i byn, uti dess badhus!
 »Tag nu fram din gyllne klubba,
140. Fatta den i högra handen,