Den här sidan har korrekturlästs
§ §
336
Sång 48.
Styr sin väg till ödemarken,
Där den vilda elden framgått,
Fångar där omsider elden
Under tvenne stubbars rötter,
Inuti ett murket alträd,
I en rutten trädstams krökning.
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Eld, som Jumala har danat,
270. Låga, du som skaparn frambragt!
Fåfängt steg du ner i djupet,
Flög förgäves långt i fjärran:
Bättre gör du, om du kommer
Till din gråstensugn tillbaka,
Innesluter dig i askan,
In i dina kol dig gömmer,
För att blott om dagen brukas
Till en björkvedseld på härden,
Men om natten undangömmas
280. I den gyllne askens rundel!»
Eldens gnista upp han fångar
Uti lätt antändligt tunder,
In uti en hårdnad björksvamp,
I en kittel utav koppar;
Elden bar han uti kitteln,
Bragte honom, höljd i näver,
Till den dimbetäckta udden,
Till den skuggomhöljda holmen;
Eld i hemmen nu man hade,
290. Ljus i alla stugor rådde.
Där den vilda elden framgått,
Fångar där omsider elden
Under tvenne stubbars rötter,
Inuti ett murket alträd,
I en rutten trädstams krökning.
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Eld, som Jumala har danat,
270. Låga, du som skaparn frambragt!
Fåfängt steg du ner i djupet,
Flög förgäves långt i fjärran:
Bättre gör du, om du kommer
Till din gråstensugn tillbaka,
Innesluter dig i askan,
In i dina kol dig gömmer,
För att blott om dagen brukas
Till en björkvedseld på härden,
Men om natten undangömmas
280. I den gyllne askens rundel!»
Eldens gnista upp han fångar
Uti lätt antändligt tunder,
In uti en hårdnad björksvamp,
I en kittel utav koppar;
Elden bar han uti kitteln,
Bragte honom, höljd i näver,
Till den dimbetäckta udden,
Till den skuggomhöljda holmen;
Eld i hemmen nu man hade,
290. Ljus i alla stugor rådde.
