Den här sidan har korrekturlästs
§ §
90
Sång 30.
Tiera, som den andre, följer
Den förvägne tätt i spåren.
Ut han går på flacka isen,
Vandrar på dess hala yta,
Tågar fram en dag och tvenne,
Men uppå den tredje dagen
Skönjes redan Nälkäniemi,
Syns den usla byn på avstånd.
Fram han kom till uddens fäste,
330. Yttrade ett ord och sade:
»Finns här kött i detta fäste,
Eller finnes fisk i gården
För två krigare som tröttnat,
Tvenne män, av matthet slagna?»
Kött i borgen ej man hade,
Fisk ej fanns i hela gården.
Sade muntre Lemminkäinen,
Yttrade den sköne Kauko:
»Eld, förbränn det usla fästet,
340. Vatten, dränk det arma nästet!»
Själv sin gång framåt han styrde
In i djupa ödemarken,
Genom obebodda nejder,
Uppå obekanta stigar.
Nu den muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Slet från skogens stenar mossa,
Ryckte laven lös från klippor,
Strumpor han därav beredde,
350. Gjorde sig helt hastigt handskar
Den förvägne tätt i spåren.
Ut han går på flacka isen,
Vandrar på dess hala yta,
Tågar fram en dag och tvenne,
Men uppå den tredje dagen
Skönjes redan Nälkäniemi,
Syns den usla byn på avstånd.
Fram han kom till uddens fäste,
330. Yttrade ett ord och sade:
»Finns här kött i detta fäste,
Eller finnes fisk i gården
För två krigare som tröttnat,
Tvenne män, av matthet slagna?»
Kött i borgen ej man hade,
Fisk ej fanns i hela gården.
Sade muntre Lemminkäinen,
Yttrade den sköne Kauko:
»Eld, förbränn det usla fästet,
340. Vatten, dränk det arma nästet!»
Själv sin gång framåt han styrde
In i djupa ödemarken,
Genom obebodda nejder,
Uppå obekanta stigar.
Nu den muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Slet från skogens stenar mossa,
Ryckte laven lös från klippor,
Strumpor han därav beredde,
350. Gjorde sig helt hastigt handskar
