| Eleganta rum för resande | Svanfeldts Hotell | Eleganta rum för resande |
| serverar middagar och supéer á la carte och efter beställning samt sexor till olika pris. Första klassens restauration. Enskilda rum för såväl damer som slutna sällskaper finnas. | ||
| Table d'hôte | ||
serveras från 2—5 e. m. à 1 kr. 50 öre (smörgåsbord och 4 rätter mat) Middagsbiljetter tillhandahållas à 30 kr. per månad. Hel inackordering (med smörgåsbord och 3 rätter mat till middag) à 50 kr. pr månad | ||
| 167 Vördsamt Sal. Svanfeldt. Man spricht deutsch — English spoken — On parle français. |
— Riksdagsmannawalen. Från Södertelge telegraferas i måndags: Wid walet i Södertörn har hemmansegaren L. P. Larsson d. ä. i Berga, frihandlare, erhållit 346 röster. Nuwarande riksdagsmannen, kontraktsprosten A. Th. Pettersson, protektionist, har fått 326 röster.
Några mindre socknar återstå, men inwerka icke.
— Från Eskilstuna telegraferas den 28 augusti: Riksdagsmannawalet för Wester- och Österrekarne härad är nu kändt i 13 af kretsens 19 socknar, i hwilka frihandlarnes och de religiöses kandidat hemmansegaren A. G. Eriksson i Wäsby erhållit 365 r.
Nuwarande representanten, landtbrukaren Carl Andersson i Hamra (protektionist), har i dessa socknar fått 205 röster.
— Från Nyköping telegraferas den 28 augusti: Dagens riksdagsmannawal för Åkers och Selebo härad är kändt i 8 socknar af 11, i hwilka nuwarande representanten, landtbrukaren T. A. Kumlin, erhållit 87 röster. Närmast kom förutwarande riksdagsmannen, kapten v. Heijne Lillienberg, som dock undanbedt sig att wid walet ifrågakomma, med 17 röster. Frihandlarens kandidat, landtbrukaren Liedholm, erhöll 5 röster. Kumlin är återwald.
— Från Oskarshamn telegraferas den 28 d:s: Resultatet af riksdagsmannawalet för Aspelands och Handbörds domsaga är nu fullständigt kändt: Nuwarande representanten f. d. kaptenen J. M. Ekströmer har återwalts med 454 röster. Frihandlarnes kandidat nämndemannen Efraim Jonsson i Slättemossa fick 252 och landtbrukaren Högstedt 57 röster.
— Från Westerwik telegraferas d. 28 aug.: Walet i Norra Tjust är nu fullständigt kändt. Hr. J. P. Nilsson i Käggla (prot.) har erhållit 151 röster, kyrkoherden H. A. Brilioth 64 och förwaltaren J. Andersson 35 röster. Deltagandet i walet war icke synnerligen lifligt.
— Från Jönköping telegraferas den 28 aug: Wid gårdagens riksdagsmannawal i Östra härad erhöll nuwarande representanten J. A. Johansson i Strömsberg 429 (prot.) och kyrkoherden T. Granstrand i Alsheda 52 samt mejeriegaren Bäckman i Hwetlanda 31 röster.
— Från Karlstad telegraferas den 18 aug.: Resultatet af det i dag förrättade riksdagsmannawalet i Jösse domsaga är kändt från åtta socknar af tio. Den nuwarande representanten Emil Olsson i Kyrkebol har erhållit 405 och hans motkandidat Anders Nilsson 241 röster. Olsson anses wara wald.
— Från Sköfde telegraferas den 28 aug.: Walet för Källands, Kinne och Kinnefjerdings härads domsaga är nu kändt i 20 kommuner, inom hwilka landstingsmannen F. W. Torelius på Winninge erhållit 174, landstingsmannen Anders Andersson i Neswille Backgården 94 och hittills warande representanten A. Swensson i Bossgården 87 röster. Utgången är ännu owiss, då flera kommuner återstå. Alla tre äro protektionister.
— Från Kristianstad telegraferas den 28 augusti: Walet för Gärds och Albo domsaga är nu kändt i 13 socknar, i hwilka nuwarande riksdagsmannen hemmansegaren Nils Swensson i Olseröd erhållit 256 samt landtbrukaren Fajer Nilsson i Lyngby 30 röster. Swenssons återwal anses säkert.
— Från Hedemora telegraferas den 27 aug.: Riksdagsmannawalet i dag för Hedemora domsaga har utfallit så, att nuwarande riksdagsmannen Back Per Ersson, gammal landtmannapartist, i Hede, By socken, återwaldes med 855 röster.
Nya landtmannapartisten nämndemannen Sigrids Johan Andersson i Näs, Hedemora socken, erhöll 490 röster.
— Från Gefle telegraferas den 28 augusti: Gestriklands domsagas östra tingslag har i går med 429 röster återwalt nuwarande riksdagsmannen hemmansegaren Anders Olsson i Mårdäng, frihandlare.
Närmast kom förre riksdagsmannen hemmansegaren Anders Andersson i Lund, Walby, med 302 röster.
— Från Luleå telegraferas den 28 augusti: Riksdagsmannawalet i Luleå domsaga är kändt i alla socknar utom Jockmock, som dock ej inwerkar. Hemmansegaren Nils Wallmark har omwalts med 185 röster. Närmast kommo: Herr Anders Olsson, radikal nykterist, 68 röster, och kommunalordföranden Strandberg, i likhet med Wallmark gammal landtmannapartist, 63 röster, samt komminister J. H. Swartengren af okänd politisk färg, 13 röster.
— Öppnandet af rikstelefon mellan Stockholm och Kristiania. Det officiella öppnandet af rikstelefonen mellan Stockholm och Kristiania lärer komma att ega rum någon af de första dagarna i nästa månad efter konungens återkomst till Stockholm. Man lärer nemligen tänkt sig att på swenska sidan konungen och på den norska statsminister Stang skulle med sina röster inwiga den förbindande tråden mellan de båda hufwudstäderna. Den långa ledningen funktionerar förträffligt.
— Tullstaten. Till kontrollör wid tullkammaren i Göteborg har utnämnts tullförwaltaren i Halmstad J. H. Lindquist.
— Westerwiks tändsticksfabrik, som nu nalkas sin fullbordan, artar sig till att blifwa en af de förnämsta i landet, skrifwer Ö. D. Alla nyare rön och uppfinningar inom tändsticksindustrien tillämpas och alla försigtighetsmått widtagas till förekommande af en sådan olycka som öfwergick den gamla. Bland annat införes elektrisk belysning för att hindra eldfaran.
— Direktör Rudolf Walls begrafning egde rum i lördags eftermiddag kl. half 3 å nya kyrkogården i Stockholm i närwaro af en stor menniskoskara. Kistan war rikt smyckad med blommor och twå wagnar woro dessutom fylda med kransar och buketter, som icke fingo rum på kistan.
Jordfästningen förrättades af kyrkoherden i Adolf Fredriks församling d:r Staaff.
—De Lavals ångturbin har, enligt telegram till Börstidningen, erhållit första priset wid werldsutställningen i Chicago.
— Landshöfding Bergströms dödsfall. Från konungen och kronprinsen hafwa till den aflidnes efterlefwande barn ingått följande telegram:
Med djup sorg och lifligt deltagande för hans efterlefwande erfor jag nu eder af mig afhållne faders bortgång. Han war en prydnad för wårt land och dess riksdag, en förträfflig embetsman och en ädel menniska.
Frid öfwer hans stoft.
Oscar.
Kronprinsessan och jag uttala wårt djupa deltagande i eder stora sorg. Gustaf.
Flere norska och danska tidningar innehålla synnerligen sympatiska nekrologer öfwer den aflidne.
Så yttrar danska “Dagbladet” bland annat:
Norden har förlorat en af sina mest betydande män genom Per Axel Bergströms plötsliga död.
Här i Danmark war han wäl känd och högt ansedd. Han har deltagit i åtskilliga skandinaviska möten, naturligtwis alltid som en af de förnämsta notabiliteterna. Men han har widare nedlagt mycket arbete i flere skandinaviska gemensamma arbeten, särskildt i wexel-lagen och sjölagen. Såsom den, hwilken under de senaste decennierna företrädeswis utöfwat inflytande på swensk lagstiftning och statsstyrelse, men naturligtwis icke mindre på grund af hans nitiska deltagande i nordiska lagarbeten, skall P. A. Bergström minnas med tack och heder af danske män.
— Swenska skulptörer prisbelönta på Chicago-utställningen. Ett telegram från Chicago meddelar, att juryn inom skulpturafdelningen nu fält sin dom.
19 tyska bildhuggare, 12 italienska, 7 franska, 6 spanska, 7 engelska, 5 österrikiska, 3 swenska och 3 danska bildhuggare hafwa prisbelönats.
— Lingonexporten på Stralsund och Lübeck är i år mycket betydlig. Så utskeppades i söndags från Malmö med ångaren “Sten Sture” 548 lådor lingon, wägande 37,781 kilo. Med ångaren “Najaden” afsändes samma dag via Lübeck ej mindre än 630 lådor friska lingon, wägande 42,800 kilo.
— Stulen telefonlinie. Telegrafstyrelsen har hos länsstyrelsen i Falun anmält, att åwerkan i stor utsträckning egt rum på telefonlinien från Leksand till Rättwik, så att denna linie helt och hållert borttagits på twå sträckor inom Leksand och på tre inom Rättwik, hwarjemte telegraf- och telefonhattar på flere ställen borttagits eller sönderslagits. Nidingarna efterspanas.
— Försöken till hwitbetsodling på Gotland synas i allmänhet — der de rätt behandlats — slagit wäl ut, säger Gotl. Det will synas, som om betorna å högjord stått emot torkan bättre än både säd och potatis. Å Wellarfwe i Roma har man å högjord lyckats förträffligt med betodlingsförsök. Man har der redan påträffat betor, hwilkas wigt uppgå till 1 kilo. På landtbruksakademiens försöksfält wid Skäggs (Martebo myr) och Davide (Rone myr) stå betorna synnerligen wackra.
— En skräddarräkning i walurnan hittades i Drothem. Naturligtwis war den obetald, anmärker Söd.-B:n.
—Exploderande punsch. En kypare hos winhandlanden A. L. Andersson i Malmköping skulle i torsdags öppna sprundet på en punchlägel och begick derwid den oförsigtigheten att lysa sig med en tändsticka. Följden blef att den utströmmande gasen antändes och explosion inträffade, så att hela rummet på några ögonblick war fullt af eld. Lågorna slogo ut genom dörren och drefwos af winden mot den på motsatta sidan om gatan belägna handelsboden, som starkt hotades. Sedan hjelp med släckningen erhållits från såwäl köpingens brandmanskap som rekrytkompaniet, war man inom en half timme herre öfwer elden.
— Lapparne och wargarne. Under förra wintern blefwo lapparne i Swerige, skrifwer den norska Bodö Tid., hemsökta af en skara wargar, som försökte att skaffa sig ett godt mål på renboskapen. Lapparne beslöto att derför hämnas på de objudna gästerna. En dag samlades flere lappar för att omringa wargflocken, som det också lyckades dem att få spå på, och i den djupa snön kunde wargarne icke komman undan lapparne, som med stor färdighet gledo fram på sina skidor. Wargarne blefwo således omringade, och med sina dertill inrättade spjutstafwar stucko lapparne dem och slogo ihjel 20 stycken. En af lapparne wid namn Lars Bengtsson wisade ett särdeles stort mod och tapperhet wid detta tillfälle; han dräpte ensam icke mindre än 8 stycken. I sitt raseri att förfölja wargarne, som äro lapparnes wärsta fiender, hade de förföljande hunnit långt in på norska gränsen.
För hwarje warg fingo lapparne en premie af 25 kr. och för skinnet 16 kr., tillsammans 860 kr.
—Skomakarestrejken i Stockholm slut. Den sedan i wåras pågående strejken mellan derwarande skomakaremästare och deras arbetare har nu omsider blifwit afslutad, efter det att en tid bortåt underhandlingar pågått mellan arbetarnes fackförening och mästareföreningen.
De strejkande arbetarnes antal war till att börja med okring ett par hundra, men har genom afflyttning o. d. förminskats till omkring 30 personer. Alla de strejkande få återgå till arbetet, berättar Aftonbladet.
— Om swenska utställningen i Chicago skrifwer en korrespondent till “Münchener Allgemeine Zeitung”:
“Något fulländadt trädes oss åter först till möte i swenska utställningsbyggnaden, som så wäl i sin kraftiga, originella och storslagna arkitektur som i rummens omsorgsfulla inredning hör till glanspunkterna i utställningsbyggnadernas räcka.
Naturligtwis är hwarje trästycke i den omfångsrika spetstornbyggnaden af swenskt ursprung. Hwar jernsparre, hwart granittrappsteg, den uppförda fyenitbalustraden — allt är förarbetadt i hembygden och uppsatt här. Det inre innehåller en temligen fullständig swensk industri- och underwisnings-utställning, i hwilken jernindustrien naturligtwis spelar en stor roll. I wåra fabriker har swenska jernet ju länge warit berömdt, innan utlandets stora werk genom nya och fullkomnade renings- och puddelprocesser utjemnat den äldre swenska jernhandteringens öfwerwigt. Emellertid wisa de mångfaldiga utställda profwen på böjdt och sträckt jern, att wåra bästa werk endast i fråga om de förarbetade styckenas storlek — en produkt af större arbetsmaskiner — men ingalunda i fråga om materialets godhet stå framför de swenska, ty de i swenska byggnaden utställda jernprofwen äro genomgående mönstergilla i finhet och jemn struktur.”
Korrespondenten lofordar widare wåra och Norges arbeten i guld och silfwer, de owanligt fina och smakfulla glaskärlen samt de prof på etsningsarbete, som utställts, särskildt de stora jernsköldarnes förtjusande wackra mönster.
De utställda folkdrägterna jemte en hel massa andra för nordbolifwet karaktäristiska ting gifwa för öfrigt hela swenska utställningen en färgrik, intressant bakgrund.
— Stor fabriksbrand i Norge. Holmens ånghyfleri och pappersfabrik nedbrann i söndags natt totalt. Det hela war försäkradt för 521,000 kr. Bolaget Swea är intresseradt med 245,000 kr. och Skandia med 55,000 kr.
— Wensterns agitation i Kristiania. St. Dbls korrespondent i Kristiania telegraferar i lördags:
“Aftenposten” innehåller några intressanta afslöjanden om wensterns arbeten för att eröfra Kristiania. Under sommaren och hösten ha wensterns enwisa agitatorer gått omkring i arbetareqwarteren för att wärfwa namn till skattelängderna. Folk, som undanbedt sig deras besök, ha rent af under hot om utkastning måst wisa dem dörren för att blifwa dem qwitt. I hwilken grad agitatorerna insamlat icke endast hwete utan äfwen agnar i wensterns lada framgår af det faktum, att en af stadens fattigföreståndare under loppet af några dagar påtecknat öfwer 50 skattsedlar om att deras innehafware åtnjuta understöd af fattigwäsendet. Det är det provisoriska resultatet i endast ett af stadens nio fattigdistrikt. Men utom dessa, som med lätthet kunna skaffa attest på att de både åtnjutit och framdeles åtnjuta understöd, finnas hundratals personer som icke kunna prestera sådan attest men som äro ungefär lika oförmögna och ur stånd att betala som dessa eller också owilliga derför att skatt orättwist påförts dem.
Men huru har detta gått till? Wensterkontoret kan antagligen till och med förete utfylda “sjelfanmälningsblanketter” från en större del af dessa personer. En del af dessa fattigmedlemmar ha aflockats underskrifter på sådana sjelfanmälningar dels utan att få någon reda på betydelse af de samma, dels under förespeglingar och löften om förtjenst om de afgåfwo dem. Det äro också ganska betecknande att det är nästan uteslutande hustrurna som nu måste ut för att rätta männens dumheter och omintetgöra det wärsta resultatet af wensterns fräckhet. Hustrurna finna att deras knappa weckpenningar kunna finna en bättre och nödwändigare anwändning än att kastas ut för politik, som hwarken de eller deras män ha eller få någon som helst nytta af.
“Aftenposten” fordrar bestämdt att saken skall grundligt undersökas af myndigheterna.
— Till “swenska flottans minnen”. I Söderköpings-Posten läses: Förliden onsdag befann sig den mycket omtalade eskadern på Kors- och Finnfjärdarna i S:t Anna skärgård. Skådelystna från wår stad gjorde en tur med ångaren Magnhild dit ut för att se på ståten, men de kommo för sent, ty eskadern hade ångat af till Oxelösund redan wid 8-tiden i fredags morgse. En pansarjette låg dock qwar, nemligen kanonbåten Skäggald. Men det ar en olyckshändelse som war orsaken härtill. K. flottan har alltid otur wid wår kust. Wi erinra t. ex. om Thordöns grundstötning wid Rimöholmarna. Den olycka som nu inträffat är dock jemförelsewis obetydlig. Förhållandet är att då eskadern skulle anträda sin återfärd i fredags morgse råkade en af de mindre ångsluparna (en kolibribåt) att komma under propellern på kanonbåten Skäggald. Ångslupen krossades så pass att han genast gick till botten på 20 meters djup. En man som wid tillfället befans i båten kastade sig i sjön och blef räddad. Kanonbåten Skäggald låg i fredags afton qwar å platsen för att med tillhjelp af dykare fiska upp kolibribåten från hafwets botten. Men arbetet tyckes bli swårt nog, ty båten hade ej under dagens lopp kunnat anträffas.
—Arbetareförhållandena i Amerika förwärras under nu rådande finansiella kris för hwarje dag som går, skrifwes till en norsk tidning. Landstrykare befolka wägarne och tigga i långa rader längs jernwägslinierna. Fängelserna och fattighusen fyllas och folket klagar. Fabriker qwarnar och grufwor stängas och arbetarne måste ut för att tigga sitt bröd eller swälta ihjäl.
Så lyder rapporterna för hwarje wecka, medan samtidigt strejker flerestädes pågå. Och blod har redan flutit.
— Amerikanskt omdöme om swensk konst. I den amerikanska, i Chicago utkommande tidskriften “Review of Reviews” häfte för sistlidne juni månad läses följande i en artikel, som behandlar de olika landens konstutställningar och i hwilken hwarje land egnas ett särskildt, kortfattadt omdöme:
Sverige. Artistiskt ändå ut i fingerspetsarne — en harmonisk utställning.
Det land, hwars utställning gör det angenämaste intrycket på besökaren, är Swerige. Deltagarnes antal är mycket begränsadt, de tyckas alla tillhöra den yngre skolan och stå i öfwerensstämmelse med hwarandra, så att en märkbar samhörighet gör sig gällande. Den unga skolan tyckes ha blifwit påwerkad af den franska impressionismen, ehuru endast i några få fall artisterna ha gått till ytterligheter. Hr Zorn, som förut är känd i Newyork sedan han deltog i Etsareklubbens utställning, är en ung mästare i tekniken. I sina etsningar wisar han sin bästa sida, en genomgående säkerhet i linien. I sina målningar synes han likaledes ega stort herrawälde öfwer walörer; scenen i en “Omnibus” och “Balen” är wisserligen något mörk, men hans “Skogsstudie”, en naken nymf, når den högsta fullkomning i tekniken. Likwäl kan man säga, att han med denna figur, liksom med den badande flicka i “Solnedgång”, utwecklar en sorglig brist på smak. Det förekommer som ett onödigt slöserie med kraft att lära sig måla så wäl för att sedan wälja så frånstötande ämnen. Bruno Liljefors tyckes wara Sweriges Winslow Homer (Amerikas mest uppburne impressionistiske målare). Hans “Fogeljagt”, “Räfwar” och andra djurstudier påminna oss om denne amerikanske mästare. En qwinna, Eva Bonnier, förswarar här wäl sin plats med ett dugigt herrporträtt. Prof. grefwe G. von Rosen, Carl Larsson, E. Chadwick, R. Thegerström, O. Hermelin, O. Björck och W. Behm äro alla dugtiga målare. — —
Märkligt nog äro tidskriftens omdömen om de öfriga europeiska landens konstutställningar på intet wis så smickrande och berömmande som dess uttalande om wårt lands. Sålunda yttras om Danmarks och Norges utställningar mycket snäft att “de erbjuda föga sewärdt”. — Om Tysklands stora utställning yttras skämtande att “ett dussin eller mer af landets populäraste målare äro millionärer, ty hwarje Turnverein, hwar och en af landets talrika gång-, tal- och sång-föreningar” skall i sin församlingslokal ha porträtt af sina resp. presidenter, men att med undantag af Menzel, Koner (kejsar Wilhelms porträtt), Lenbach (Bismarcks), Smith (Ibsens) och Vilma Parlagby (Kossuths) Tysklands måleriutställning både af porträtt, landskap och genre gör ett intryck af hwardaglighet (common place).
— Axel Bergström gjorde skutan flott. I Helsingborgstidningen Skånes Allehanda skrifwer den förträfflige krönikören “Håkan”:
Underrättelsen om den gamle Örebrohöfdingens död har i mitt minne återkallat den enda gång jag i mitt lif sett den mycket omtalade Axel Bergström och det under en situation, som war särdeles betecknande för mannen. Må denna lilla händelse här antecknas som ett anspråkslöst bidrag till en berömd mans karakteristik.
Det war en sommar i början af 1870-talet. Med den lilla ångslupen “Kronan”, som då uppehöll förbindelsen emellan Kristianstad och dess hamnplats Åhus, hade jag företagit en tur till sistnämnda plats. Dessa resor saknade wanligen ej sina äfwentyr. Ty fastän “Kronan” war mycket grundgående hände det dock allt som oftast att den satte sig fast i någon af de gyttjebankar, som uppfyllde det slingrande farwattnet i Helgeå. På resan till Åhus hade det dock gått owanligt bra; wi sutto på grund endast ett par gånger och tack ware långa stakar lyckades snart besättningen bringa oss flott. Wärre blef det på på hemresan. Efter en serie af grundstötningar och utstakningar körde wi slutligen så fast, att alla ansträngningar wisade sig förgäfwes.
Der sutto wi och kunde intet annat.
Besättningen swor och stakade, stakade och swor, men det war som om djupsens makter bitit sig fast i wår köl. Det gick icke ett tum hwarken fram eller tillbaka.
Ljusa utsigter, att kanske få tillbringa natten midt i det wassbewuxna träsk, som kallas Hornasjö.
Men när nöden är som störst, är ofta hjelpen närmast.
Plötsligt reser sig en af passagerarne, som jag förut knappast gifwit akt på, en grofskuren, något korpulent karl, som hade armar som en smed, fast han för öfrigt tydligen tillhörde “öfwerklassen”. “Ta' hit en stake!” kommenderade han med en röst som tydligen war wan att bli åtlydd.
Han fick en wäldig granstång och körde den ned i gyttjan. Och så han spände i! Han tog så det riktigt knakade i både stake och rygg, och det fylliga, slätrakade ansigtet blef alldeles mörkrödt af ansträngning.
I början gjorde det ingen widare effekt, detta kämpatag, men snart kändes en darrning genomila det döda skrofwet. Ännu ett tag! Det gick. Hurra! ropade besättning och passagerare i korus och hjelpte till efter bästa förmåga och snart gled Kronan på djupt watten.
Då wi kommo till Kristianstad frågade jag en bekant: “Hwem är den der groflemmande herrn?”
“Kors wet du inte det?” swarade han. “Det är ju wår nye civilminister, hofrättsrådet Axel Bergström.”
— En lustresa till Berlin och Sachsiska Schweiz anordnar Née's bekanta resebyrå tisdagen den 5 september. Resan företages med Köpenhamn såsom gemensam utgångspunkt via Gedser—Warnemünde. Uppehållet i Berlin under byråns wägledning blifwer 3 dagar och i det för sin naturskönhet werldsbekanta Sachsiska Schweiz samt Dresden 4 dagar. Sjelfwa jernwägsbiljetten är från Köpenhamn giltig i 10 dagar. Priset är till Berlin inclusive alla utgifterna — biljett, hotell, vivre, wagnar m. m. endast 60 kr. på II och 50 kr. på III kl. jernwäg, och för de deltagare, som önska fortsätta resan till Sachsiska Schweiz, ytterligare 61 kr. på II och 54 kr. på III kl. Utförligt program kan reqvireras antingen från C. E. Fritzes hofbokandel i Stockholm eller direkt från byrån i Köpenhamn.
— Ett stulet swin. I ett swinhus wid Gefle bröt sig härom natten någon in, utsläppte ett swin, slagtade det på fläcken och tog skinkorna som god pris.
— Wærdalskatastrofen. Enligt nu föreliggande officiella underrättelser omkommo wid jordskredet 111 personer, och af dem, som räddades, hafwa 3 sedermera aflidit till följd af sina skador.
— Mord af swartsjuka. Under denna rubrik meddelades i denna tidning för i måndags, hurusom en rysk officer baron von Rahden med tre revolverskott dödligt sårat en f. d. dansk officer wid namn Castenskjold. Följande belyser närmare anledningen till det skedda.
Hwem kommer icke ihåg den wackra fröken Weiss, som wäckte så stort uppseende i cirkus Busch, som förlidet år gästade Köpenhamn.
Personer, som ej kände till cirkusförhållandena närmare, måste på grund af affischen och fröken Weiss' uppträdande antaga, att hon war ogift, och hon blef mycket kurtiserad af en del unge män, deribland flere löjtnanter.
Plötsligt dök emellertid äkta mannen upp. Det war en mörklagd, smärt man. Han hade warit officer i rysk tjenst, och hans papper wisade, att han deltagit i rysk-turkiska kriget, hwarunder han avancerat till officer, wisserligen blott sekundlöjtnant, men likafullt en officer, som fordrade att behandlas som sådan. För öfrigt ansträngde han sig, så mycket han kunde, att befria sig från skenet att lefwa på sin hustru genom att bl. a. underwisa en del unga affärsmän i ryska. Hans namn war baron von Rahden.
I början gick allt wäl. Officerarne inbjödos till middagar hos det äkta paret, och man bemötte hwarandra ömsesidigt med den största artighet. Men en wacker dag tyckte äkta mannen, att förhållandet mellan hans hustru och en af officerarne blef alltför warmt. Det kom till en sammanstötning i cirkuskaféet, hwarwid Rahden titulerade löjtnant Castenskjold “Dummer Junge”. Dermed war handsken kastad, och resultatet blef en duell, som egde rum i Næstved. Man slogs på wärja, och Rahden fick ett swårt sår i hufwudet. Förhållandet duellanterna emellan blef därpå åter mycket hjertligt, och Rahden bodde till och med hos Castenskjold under sin patienttid.
Emellertid förbjödos officerarne att gå till cirkus, der Rahden war ensam om att wäcka uppseende med sitt stora sår.
Så reste cirkus. Baronen och baronessan uppförde en dylik scen i Milano.
Det äkta paret etablerade emellertid en egen cirkus, i hwilken Rahden uppträdde som direktör. I denna egenskap twekade han ej att utsätta sitt adliga namn på affischen, ehuru han wid ett föregående tillfälle afslog såsom en blodig förnärmelse ett anbud af Busch att mot mycket högt honorar uppträda wid tre föreställningar.
Den adliga cirkus gjorde icke stora affärer. Baronessan red och framförde hästar samt gjorde som wanligt lycka genom sin pikanta skönhet.
Castenskjold gjorde sig emellertid omöjlig i Næstved, wände Danmark ryggen och sändes till Egypten, der man trodde han skulle gifwa sig till ro. Så kom baron Rahdens cirkus till Alexandria och gaf föreställningar der. Castenskjold slöt sig genast till familjen, som han följde först till Marseille och derifrån till Barcelona. Sedermera gjorde man ett besök i Clermond Ferrand i Frankrike, och det rykte, som i går afton spreds i cirkus, har bekräftats af ett telegram till Ritzaus byrå från “Agence Havas”.
Scenen från Köpenhamn har nu upprepats, och Rahden, som wäl icke heller glömt den skråma han fick i Danmark, har, drifwen af swartsjuka, affyrat tre revolverskott mot Castenskjold. Den danske officern är dödligt sårad.
Här synes icke föreligga någon duell utan rent af ett mordförsök, hwilket måhända på grund af föreliggande omständigheter bör bedömas något mildare.
— Grufarbetarestrejken i England. Från London telegraferas den 26 augusti: I Syd-Wales strejka ännu 50,000 arbetare. Kolprise ha stigit i flera distrikt öfwer 50 proc. Många jern-, stål- och bleckfabriker ha nedlagts.
Till Reuters office meddelas från Durham, att majoriteten af grufarbetarne i östra Durham är gynsamt stämd för en strejk för uppnående af en löneförhöjning af 15 proc. I Ashton har kolbrist förorsakat en partiell arbetsnedläggelse i flera spinnerier. Grufarbetarne i Forest-of-dean tillbakawisa hwarje lönenedsättning. I Midnes lida många industrier af kolbrist. Flere hyttor, som sysselsätta 7,000 arbetare, lära snart nödsakas att stanna.
Flere lerkärlsfabriker i Staffordshire lära inom kort nedlägga arbetet på grund af kolbrist.
Ett möte af delegegrade från hela Skotland har beslutat, att de skotska grufarbetare, som fått en löneförhöjning af 2 shilling, icke skola fordra ytterligare lönetillskott, så framt grufegarne ej höja de nuwarande kolprisen. Detta beslut åsyftar att hindra, att allmänheten skall sättas i förlägenhet genom en hastig stegring af kolpriset.
— Hemsk tågsammanstötning. Från Newyork telegraferas den 27 aug.: Ett från Rockaway till Beach på Long Island afgående och med passagerare öfwerfyldt tåg har sammanstött med ett framför gående likaledes öfwerfyldt tåg, hwarwid 16 personer alldeles sönderkrossades och 50 skadades.
— En häktad prins. Från Paris telegraferas den 26 augusti: Prins Dnouchaer, en son till konungen af Cambodja, har häktats i dag på förmiddagen. Han har af regeringen erhållit befallning att lemna Paris, men wägrat åtlyda denna befallning, hwarför han nu fördes till jernwägsstationen och derifrån till Algeriet, der han, enligt regeringens beslut, skall interneras.
— Uppträden i en cirkus. Wid den första föreställningen den 13 dennes i Budapest af Salamonskys stora konstberidaresällskap hade infunnit sig omkring 5,000 personer på jättehippodromens åskådareplatser. Programmets första nummer hade mottagits med bifall, men då det derefter började mörkna, och cirkus icke blef upplyst, blef publiken otålig och ropade på ljus. Denna begäran kunde icke uppfyllas, då den elektriska belysningsapparaten war i olag. Publiken blef ständigt otåligare och började skrika, wäsnas och stampa med fötterne, och under det allmänna larmet kastade många åskådare till och med stolar in på föreställningsplatsen. Konstberidarne, som wille fortsätta representationen, måste i största hast fly undan för mängdens raseri. Nu framträdde direktör Salamonsky sjelf, åtföljd af fackelbärare, och förklarade att föreställningen, till följd af felande belysning, icke kunde fortsättas, men att de köpta biljetterna skulle gälla till tisdagsrepresentationen. Dermed war en stor del af publiken missnöjd och ropade att de wille hafwa sina pengar tillbaka. Några åskådare började äfwen att förstöra sittplatserna och manegen, cirkuspersonalen förolämpades, och det skulle säkert hafwa gått ännu längre, om ej en stark polisafdelning omsider återstält ordningen.
— De barnen. Modren: “Fritz lille, hwar är du?”
Fritz: “I trädgården, mamma.”
Modren: “Men, barn, du står ju ända upp till knäna i smutsen!”
Fritz: “Jag har planterat mig sjelf och will nu se om jag wäxer.”
Skandia-Linien
befordrar obehindradt direkt från Sverige med endast anlöpande af Christiansand 1:sta och 3:dje klassens skandinaviska emigranter till Amerika.
Nya sängkläder, matkärl etc. erhållas gratis.
Hvarje emigrant erhåller dessutom gratis en bok, innehållande råd och upplysningar för emigranter, Amerikanska invandringslagen, svensk-engelska talöfningar!
Efterhör först hos undertecknad innan Ni bestämmer eder för någon linie.
| 130 | C. H. T. Schmidt. |
| Kalmar |
Arfstvisten.
Roman af E. Krone
Öfvers. af Öda.
(Forts. från föregående. №).
Notarien hade under tiden tagit på öfverrock och hatt, och i förbigående gaf han sin förste skrifvare några befallningar samt lemnade sedan huset tillsammans med sin vän.
Cirkus var icke långt borta, och då de inträdde ämnade stallmästaren Farmer just gå derifrån.
— Det är herr v. Bauer, sade doktorn med en säkerhet som om han aldrig hört namnet Farmer.
Wendemans blick hvilade forskande på det plötsligt bleknande ansigtet. Om det breda ärret också något vanstälde det, så tycktes notarien dock snart finna sig till rätta.
— Ja, det är verkligen herr v. Bauer! sade han gladt öfverraskad. Ni igenkänner väl också mig? Jag är notarien Wendeman.
Stallmästaren insåg väl att han nu ej längre kunde neka och att det var rådligast att här undvika allt vidare ordande. Han kastade en blick in i restaurationen, der ingen annan än kyparen för tillfället fans, och med en vink uppmanade han de båda herrarna att följa sig.
— Och nu, mina herrar, hvad önska ni? frågade han med en förebrående blick på doktorn. Jag känner innehållet af det samtal ni i går hade med min hustru, herr doktor, och om ni ämnar ställa samma frågor till mig, så erhåller ni också samma svar.
— Men hvarför har ni då kommit hit? frågade doktorn förargad. Om ni båda icke vilja återuppträda under era verkliga namn, icke värja er goda rätt, så hade ni bort stanna der ute.
— Mycket sant! nickade stallmästaren. Men man kan icke alltid hvad man borde. Jag måste taga anställning hvar jag fann den, och dessutom önskade vi båda att ännu en gång återse det gamla hemmet. Ett hem glömmer man ej, äfven om hågkomsterna derifrån vore aldrig så smärtsamma. För öfrigt ansågo vi att ingen här skulle känna oss under det främmande namnet, synnerligen som mitt ansigte är vanstäldt genom ärret, och det skulle icke heller skett, om icke händelsen fört doktor Vinterhausen till vår bostad.
— Betrakta då denna händelse, som fört doktorn i ert hus, såsom en försynens fingervisning, sade Wendeman, läggande sin hand på Farmers arm. Ni har nu tillfälle att öfva vedergällning, hvilket måste vara er en tillfredsställelse. Emottag ni summan, som är deponerad hos mig och börja processen emot baron Waldemar v. Erlenburg. Kodicillen fins visserligen icke mera, men ni har vittnen, hvars trovärdighet ingen kan jäfva, och baronen skall slutligen blifva moraliskt tvungen at återgifva er slottet och godset Treuenfels.
— Menar ni derför att han stulit kodicillen? frågade stallmästaren, i hvars ögon vrede och hat flammade.
— Icke så högt! varnade notarien med en misstrogen blick på den unge man, som under tiden inträdt och tagit t plats i deras närhet. Sådana antaganden får man icke uttala offentligt, om man icke kan bevisa deras sannfärdighet.
— Om jag kunde bevisa dem och sätta baronen i fängelse, så skulle jag ögonblickligen afkasta masken, svarade stallmästaren under växande sinnesrörelse. Men detta blir naturligtvis omöjligt, ty han har i hvad fall som helst för länge sedan förintat detta dokument, och striden vore i så fall utsigtslös. Ni bör för öfrigt ej lofva er något af moraliskt tvång, ty baron Waldemar skulle endast hånskratta deråt. Nej, mina herrar, min hustru och jag vilja icke veta mera om hela familjen. Vi skola ej besvara upprope och lika litet emottaga min hustrus af lagen tilltvungna fädernearf. Jag beder er enträget att låta hela saken bero, åtminstone så länge ni ej kan visa mig kodicillen.
— Ja, det är just det! sade doktorn. Ni skall just för det gåtfulla försvinnandet af dokumentschatullet begära undersökning af saken, hvartill polismakten blir nödsakad, derom skola ni nog draga försorg —
— Undersökningen skall blifva utan resultat, afbröt honom Farmer med en afböjande åtbörd, och då har jag till förargelsen också hånet. Må denna “halte fan” fröjda sig åt sitt med orätt undfångna gods. Vi äro för stolta att för den skull inlåta oss i en kamp med honom.
— Ni bör i alla fall tänka på era barns, synnerligen er sons framtid, svarade doktorn, och Farmer ämnade just efter allt att döma gifva ett häftigt svar, då man der ute hörde röster, som blifvo allt högre och ropade hans namn.
Han lyssnade några sekunder, och det låg ett energiskt uttryck i hans skarpt utpräglade drag.
— Det är nog hingsten. Det vilda, skygga djuret har slitit sig löst, sade han och skyndade ut.
— Han kommer snart tillbaka, sade doktorn medan Wendeman pröfvande höll upp sitt glas mot ljuset. Vi måste så länge ansätta honom, att han gifver vika och följer oss till polismyndigheterna. Nu veta vi ju att denna fru Farmer är den försvunna comtess Steinau, och —
— Tyst! afbröt honom Wendeman med en betydelsefull blick på den unge mannen, som ännu satt i deras närhet. Vi få icke tala så högt.
— Bah, jag skulle kunna ropa ut det i hela verlden för att tvinga dessa egensinniga menniskor att afkasta masken, fortfor doktorn med växande hetta. Jag aktar stoltheten när den är berättigad, men —
Han afbröt sig förskräckt, ty utanför hördes åter ett fruktansvärdt larm, och de båda herrarne förnummo tydligt, att några röster ropade på en läkare.
Doktor Vinterhausen skyndande genast ut, och herrar och damer af truppens medlemmar omringade honom genast.
— Här är en läkare, sade han. Hvem behöfver min hejlp?
Han hörde ingenting annat än namnet Farmer, och man trängde ut honom på ridbanan, der några personer knäböjde bredvid stallmästaren, som låg på marken sanslös och blödande ur ett sår i hufvudet.
Medan doktorn undersökte, tvättade och förband såret erfor han hvad som händt.
En ung ännu icke dresserad vild hingst hade slitit sig lös i stallet. Alla sprungo derifrån, djuret rasade i manègen och man ropade på Farmer, som var den ende, hvilken kunde få någon makt med honom.
Farmer kastade sig emot hingsten, och det lyckades honom också att svinga sig på dess rygg, men djuret hade kastat af honom och måste dervid hafva träffat stallmästarens hufvud med hofven.
Doktorn gjorde nu anstalter att låta bära den sårade till hans hem, men sjelf ville han gå förut för att bereda famijen. Han kunde ej ännu afgifva något säkert omdöme angående det allmänna tillståndet. Såret i och för sig var ofarligt; frågan var om ej en hjernskakning egt rum, hvilken kunde vara lifsfarlig.
Bland dem, som stodo omkring läkaren, befann sig äfven mister John. Han frågade ej mycket, men han tog i hvar det behöfdes och visade sig genast beredd till hvilken tjenst som helst.
Först då bärarne aflägsnat sig med båren, harpå den sårade låg, gick också John från manègen och tycktes vilja följa dem. Men der utanför stod han plötsligt ansigte mot ansigte med sin kusin Reinhard, samme unge man, som lyssnat på notariens och doktorns samtal och nu kom ut från restaurationen.
— Se der är du ju! sade Reinhard med upprörd ton. Jag har länge väntat på dig.
— Det visste jag ej, svarade clownen med en forskande blick på sin följeslagare, hvilken lemnade cirkus tillsamman med honom. Vi hade ju ej öfverenskommit om någon sammankomst?
— Nej, men jag trodde säkert att jag skulle träffa dig i restaurationen.
— Eller en herre, som åter bjöd på champis, hva?
— Jag ville bara fråga dig om den der herrns adress.
— Skall du erbjuda honom ännu ett antikt fickur? frågade John sarkastiskt.
— Nej, andra saker; han är ju konstälskare, svarade Reinhard under det de följde menniskosvärmen, som omgaf båren. När man kan förtjena något måste man passa på. Det händer inte alla dagar.
— Men det måste vara ärligt förtjent, sade clownen, som nu anslog en skarpare ton. Akta dig, Reinhard! Allt kommer i dagen, och det tyckes mig att man redan är dig på spåren.
— Hvad skall det betyda? frågade Reinhard och undvek tydligt förskräckt att möta kusinens pröfvande blick. Jag har icke gjort något, som kunde vara farligt, jag —
— Var icke uret, som du i går sålde, stulet? afbröt honom John, men i nästa ögonblick utstötte han ett lätt rop af smärta, ty Reinhards hand grep fast om hans arm.
— Och det vågade du säga mig här på öppen gata? hväste Reinhard under det han ängsligt såg sig om åt alla sidor. Sade jag dick icke redan i går, att uret icke tillhörde mig utan en vän och att jag endast förtjenar en liten provision?
— Säg då din vän att han kan låta andra besörja sina affärer, sade clownen och gned sin arm, annars kan det hända att du råkar illa ut. Men en annan gång ber jag dig taga i litet mildare! Jag har icke knotor af jern.
— Förolämpa mig då inte vidare! menade Reinhard och kastade en ondskefull blick på sin följeslagare. Om du än är min kusin, så tillåterjag dig dock ej att säga hvad som helst. Hur kommer du egentligen till en sådan förmodan? Hvad menar du men att man redan är mig på spåren?
— En karl har nyss varit hos mig, och han frågade mycket ifrigt efter min kusin, svarade John, just den kusin, af hvilken en förnäm herre i går köpte ett ur. Han ville veta ditt namn och din bostad och jag skulle göra honom bekant med dig, samt andra dylika frågor.
Reinhards ansigte blef blekt och han tog af hatten och strök några gånger med handen öfver pannan.
— Och hvad svarade du derpå? frågade han med osäker stämma, ånyo undvikande den blick, som nu åter forskande hvilade på honom.
— Ser du, nu har du redan blifvit tamare, fortfor John ironiskt. Din ängslan kan icke längre gömma sig bakom din vrede. Hvad jag svarade! Att jag icke vidare kände dig, att du icke befann dig vid truppen och att benämningen kusin bland oss är vanlig och användes till alla, med hvilka vi komma i närmare beröring. Men jag råder dig att gå ur vägen för honom, ty han tycks vara en slug patron —
— En detektivpolis?
— Det vill jag icke påstå. Han förekom mig såsom en betjent, men det skall finnas kriminaltjenstemän, som kunna spela alla möjliga roller.
— Nej, bevars, sade Reinhard, som småningom sökte återvinna sin fattning, saken förhåller sig helt annorlunda än du tror. Hur skulle polisen kunna veta att jag sålt uret till den förnäme herrn? Han sjelf har ej sagt den det. Kanske det var hans egen betjent, som gjorde sig underrättad om mig. Herrn vill nog köpa mera, derför önskar han veta om min bostad och mitt namn. Han har ju gjort en god affär med uret.
— Tänk derom hvad du vill, svarade clownen med en axelryckning. Jag har varnat dig. Om din far finge veta något om denna handel —
— För Guds skull måla inte hin på väggen! inföll Reinhard hastigt. Min snåle far skulle ej unna mig förtjensten. Var för öfrigt ej orolig för min skull. Jag säljer endast hvad min vän gifver mig.
— Jag råder dig blott ännu en gång att akta dig, varnade John. Se dig för innan det är för sent!
Bärarne hade nått fram till huset vid hvars dörr doktor Vinterhausen redan stod för att emottaga dem och gifva nödiga ansvisningar.
— Du ämnar dig väl inte in i huset? frågade Reinhard.
