Från Utlandet.
Tanken att deportera anarkister, utan hänsyn till om de äro teoretiska eller praktiska anarkister, synes allt mer winna anslutning. I “Journal des Débats” har en insändare fäst uppmärksamheten på Kerguelens land, der för kort tid sedan franska flaggan hissades, såsom en lämplig ort för anläggning af en anarkist-koloni. Ön, som är obebodd, ligger i södra indiska oceanen under 49° s. br. och 70° lgd från Greenwich, mellan Goda Hoppsudden och Australien. Wid en blick på kartan finner man läget wara sådant, att den, som en gång blifwit landsatt, icke har så lätt att komma derifrån. Franska regeringen har hittills icke gjort något försök till kolonisation på ön. En fransman har emellertid på en tid af 50 år fått koncession på fisket wid ön.
Kerguelens land bär äfwen namnet Isle de Désolation (Tröstlöshetens ö.) Ön, som är 20 mil lång och 30 mil bred, har en oregelbunden form, med en mängd djupt inträngande fjärdar, och är, så widt man känner, mycket bergig, med toppar af mer än 1,800 meters höjd. Flere glacierer sträcka sig utefter bergsidorna ned i dalarne och betäcka en stor del af ön, hwilken otwifwelaktigt är af vulkaniskt ursprung, emedan basalt och trapp äro öns hufwudbeståndsdelar. En werksam vulkan och flere warma källor sägas finnas å öns sydwestra del. Att döma af den stora mängd fossilt trä, som finnes, måste ön en gång hafwa warit tätt klädd med skog och annan vegetation, som utan twifwel gått under genom den vulkaniska werksamheten eller möjligtwis genom förändring af klimatet. Öns nuwarande flora är beslägtad med Amerikas och är af brist på wärme ganska fattig. Träd saknas. Den mest karakteristiska wäxten är den ätliga kerguelen-kålen. Landtdäggdjur saknas, men sjöfågel finnes i mängd, äfwensom flere arter sälar och hwalar. Ön upptäcktes den 13 februari 1772 af den franske sjöfaranden Kerguelen-Trémarec och besöktes af Cook 1776.
“Neue Züricher Zeitg” skrifwer om samma deportationsplan: “Att förwisa anarkisterna till obebodda öar är en mycket god idé. Dessa personer anse det nuwarande samhället så uselt, att de wilja förgöra detsamma. Då emellertid de flesta menniskor anse de nuwarande kulturförhållandena ganska tillfredsställande och ingalunda önska att de skola omintetgöras, är det ju helt naturligt, att denna wäldiga majoritet frigör sig från den wildt rasande anarkistflocken och skickar den hit, der intet finnes, som kan erinra om stat och samhälle, om kultur eller menskligt arbete, eller med andra ord ett ställe, der det endast finns det nakna naturtillståndet. Dermed gör staten anarkisterna en werklig tjenst, i det att den befriar dem från det lika beswärliga som riskabla förstörelsewerket. På en alldeles obebodd och ouppodlad ö skulle de kunna föra det mest fria och angenäma lif samt wisa werlden att de bättre än sin motståndare förstå att bilda ett samhälle. De få odla en jungfrulig mark och hafwa intet gemensamt med gamla fördomar och förskämda qwarlefwor af en gammal civilisation. De behöfwa ej besmittas af hwad de hata och förakta, då de få lefwa helt och hållet isolerade. Dock kunna anarkisterna göra anspråk på att få disponera en jord, som kan föda dem, samt att staten afstår från öfwerhöghet på den ö, som upplåtits åt dem. Dock måste staten waka öfwer, att de ej af hemlängtan öfwergifa ön.”
Fria ord.
I.
“För penningar kan man få allting.”
Det är märkvärdigt hvad en mängd talesätt och föreställningar, hvilka vid närmare skärskådande befinnas skefva och falska, vunnit menniskornas tilltro och tagits för kontant mynt. Det dagliga talet man och man emellan rent af vimlar af slika oegentliga och halfsanna uttryck. Ett af dem är ofvanstående sats.
Kan du köpa dig ungdom, hälsa, skönhet, kärlek? Den kärlek nemligen, som födes när två själar mötas, hvilkas oändliga ömhet intet i verlden kan släcka, den kärlek, som frambringar det djerfva hoppet om ett samlif efter döden, den kärlek, för hvilken intet är till utom det älskade föremålet, och för hvilken hela verldsalltet gerna kan störta samman utan att bryta det osynliga band, som förenar de två.
Det mesta och bästa är en gudarnes goda gåfva: tonerna i skaldens harpa och sången i hans bröst, qvinnans trogna kärlek, fältens gyllene skördar o. s. v. Du kan köpa dig ett instrument och mekaniskt derur framlocka toner, men du kan icke för penningar köpa förmågan att göra instrumentet lefvande: dertill fordras begåfningens gudagnista hos konstnären, och den gnistan köper du icke för silfver och guld.
Det är någonting för märkvärdigt med denna gnista. Hennes uppenbarelser tilltala alla, de må för öfrigt stå på hvilken bildningsgrad som helst. Vi tänka här närmast på musiken. I den rätte konstnärens hand blir instrumentet så att säga ett lefvande väsen, som sammansmälter till ett med honom sjelf, som tolkar hans innersta känsla och tankar samt sjunger ut hans glädje och smärta. De tu i broderligt förbund hjelpas åt att frambringa det harmoniskt sköna. Men andan är konstnären och medlet är instrumentet.
Man har från barnsbenen insupit den föreställningen, att guldet “talar latin” och ett för alla begripligt sådant. Hvad är då naturligare än att jag söker omsätta mitt guld i anseende? Någon valuta måste jag väl skaffa mig, ty att bara sitta och räkna mina summor och lägga ränta till ränta, blir i längden tråkigt. Jag vill betyda någonting, eftersom jag är i besittning af verldens allsmäktige gud. Jag vill köpa anseende och betydelse. Jag gör ett försök, men så märka menniskorna, att jag saknar de inre förutsättningarne för att rätt uppbära anseende och betydelse — och mitt uppträdande blir resultatlöst i alla andra afseenden än att det bereder mig sjelf utgifter samt mina fiender och vänner skadeglädje.
“Det fans millioner, men, stackars man,
Han dock som en nolla sig ständigt fann”.
Liemannen kommer. Du vill icke följa med. Din första tanke flyger tlil kassakistan. Dess innehåll är ditt käraste på jorden näst lifvet. Nu gäller det penningar eller lifvet. Men här har du icke någon vanlig stråtröfvare framför dig, utan en, som endast vill taga lifvet. Guldet har för honom intet värde. Hur skall du då bete dig? Det behöfves nästan intet beteende alls. Du har endast att följa med och lemna värdepapperen efter dig på jorden. Vid himmelens port hafva de för öfrigt ingen kurs. Sankt Per frågar efter andra inträdeskort.
Tänker man närmare på saken, så är det det allra värdefullaste och dyrbaraste, som icke kan fås för penningar. Nu gagnar det visserligen föga att i vår snöda tid påminna härom, men för den, antingen glömt eller kanske aldrig vetat, att andra dyrbarheter finnas än de, som kunna ses och köpas, skadar det icke att, till den kraft och verkan det hafva kan, erinra om tillvaron af de ting, som icke synas och som icke äro fala. Lumpnast af alla afgudar är Mammon; det doftar någonting af metallerg och sedelsnusk omkring honom.
I detta sammanhang må det tillåtas anföra följande ord af fullt kompetent sagesman:
“Nyttighetens allenavärde förestår, rättfärdigadt, nödvändiggjort af de växande behofven i striden om tillvaron och dess njutningsmedel. Med religionen och poesien försvinna filosofiens “begreppsdikter”. De exakta vetenskaperna få öfverlefva krisen med det vilkor, att de underkasta sig en svettningskur, som utdrifver hvad som finnes af poesi äfven i dem. Allt, som eftersträfvar vetande för vetandets egen skull: de stora till enhet i verldsåskådningen syftande teorierna och de för fabriksväsen, åkerbruk och boskapsskötsel fullkomligt obehöfliga undersökningarne af vissa fenomen i de aflägsna kosmiska rymderna och på andra verldskroppar — allt detta och mycket annat sådant skall ur naturvetenskaperna utdrfvas.
Men poesien dör icke, förrän den sista menniska, som kan glädja sig åt solens glans och morgonrodnadens färgspel, har dött. Och förr dör ej heller kunskapstörsten, ej heller längtan till det eviga. Från den mest aflägsna forntid hinna oss genljud, som bekräfta den evangeliska utsagan, att menniskan lefver icke allenast af bröd, och det finnes intet skäl för att ej en aflägsen framtid, vårt slägtes alla kommande öden skola vittna derom. Sicut cervus ad fontem aquarum, ita anima ad te, Deus!” N—s.
Läkarehonorar.
(Öfwersättning för “Kalmar”.)
De läkare, som hade en årsinkomst af 250,000 sestertier på de romerska kejsarnes tid bryr jag mig icke om. Men Stertinus lät kejsaren förstå, att han wore nöjd med 500,000 sestertier, emedan han wore twungen att öfwerge sina forna kunder, om han blefwe kejserlig lifmedikus, och på samma gång bewisade han, att han hade 600,000 sestertier i inkomst af sin praktik i staden. Dennes broder erbjöd kejsar Claudius en lika stor summa, och, ehuru han utgaf betydliga belopp till sin fädernestads försköning, efterlemnade han dock 30,000,000 sestertier åt sina arfwingar, en summa, som ända till wåra dagar ingen annan läkare än Arruntius har efterlemnat… Crinias från Marseille lemnade efter sig 10,000,000 sestertier, och en icke ringare summa hade han anwändt till att försköna sin fädernestad.
Detta omtalar den bekante skriftställaren Plinius d. y. i 29:e boken af sin “Naturhistoria”, och när wi betänka, att en sestertier utgör en summa af 153 kronor, så få wi owillkorligen respekt för läkarne i det klassiska Rom, hwilka så wäl förstodo att taga betalt för utöfwandet af sin konst.
Helsan gäller städse för det högsta goda, och derför har i alla tider hwar och en, som så hafwa kan, betalat läkarne oerhörda summor för deras tjenster, men bland läkarne är det endast “specialisterna” som winna rikedomar, under det att flertalet medicinare måste nöja sig med anspråkslösare ersättning.
Påfwen Honorius IV lät wid sin sjukdom år 1282 tillkalla den berömde läkaren Taddäus från Florens, men denne kom först till Rom när man hade lofwat honom 100 guldstycken. Denne fordran war sjelfwa påfwen för mycket, och han stälde efter sitt tillfrisknande den berömde läkaren till swars derför. Men denne war tillika en stor diplomat och ett stort slughufwud, ty han swarade: “Huru? Kristenhetens öfwerhufwud skulle skattas ringare än de små grefwarne och furstarne, som alla betala mig 100 dukater om dagen?”
Detta werkade på Honorius. Han betalade icke blott den utlofwade summan utan derjemte äfwen 10,000 dukater!
Ludvig XI af Frankrike betalade läkaren Jacques Collier för en behandling under sju månader den för dåwarande tider betydande summan af 100,000 dukater.
Nu för tiden är det kirurgerna, som erhålla kolossala summor för de operationer de utföra. Detta slag af “stora specialister” beräkna till och med för relativt lätta operationer summor, som blott räknas i tusental, och äro dessa herrar twungna att företaga en resa för att utföra operationen betalas de derför med en förmögenhet. Så t. ex. fick direktören för Berlins stadshospital d:r Hahn för en resa till England, som han företog för att göra en struphufwudoperation på den rike sakföraren Williams, 1,000 pund sterling, alltså omkring 18,000 kronor. Sådana honorar äro emellertid icke sällsynta och äro i wisst afseende rättmätiga, emedan genom en dylik resa ett afbrott göres i specialistens privatpraktik. De stora operatörernas dagliga inkomster kunna wäl skattas till 1,000 kronor. De amerikanska läkarna fordra och få, d. w. s. när de äro ryktbarheter, ännu mycket högre honorar än deras europeiska kolleger. Honorar på 100,000 kronor och deröfwer förekomma mycket ofta. Det högsta i den wägen tyckas de argentinska läkarne weta att förskaffa sig. Den österrikiske konsuln Schwabl, berättar i sin bok “Buenos Ayres”: “Det finnes ingen bestämd taxa, hwarför läkarne kunna uppskörta priset så mycket som dem för godt synes. Derför händer det, att ett enkelt arm- eller benbrott kan ruinera en enda familj. För en enda konsultation fordras med det kallaste blod i werlden 500 till 1,000 kronor. Ja, jag wet ett fall, då en läkare hade den oförskämdheten fordra för en morfininsprutning en summa af 50,000 kronor. Händelsen tilldrog sig i Montevideo. Man kan fråga, om icke denna läkare war wansinnig. Nej, det war han icke, och äfwen patienten war i full besittning af sitt förnuft, ty han — betalade!”
När det handlar om krönta hufwuden då mätas naturligtwis läkarnes honorar efter en högre måttstock. Då kejsaren af Brasilien, dom Pedro, insjuknat under sin wistelse i Mailand, tillkallade man från Paris d:r Charoch, och denne fick derför 40,000 francs. Då kung Louis af Portugal dog för fem år sedan, betalades till läkarne för de få weckor han warit under deras behandling 800,000 francs. Lifmedikusen erhöll för aderton besök 120,000 francs, och en andra läkare för tio konsultationer 80,000 francs. Det honorar, som den engelske specialisten d:r Mackenzie erhöll för behandlingen af kejsar Fredrik, uppskattas till 300,000 mark. Med säkerhet kan summan dock icke uppgifwas. Tidningen “Reichsanzeiger” skref på sin tid följande: “För någon tid sedan gick den underrättelsen genom bladen, att professor Mackenzie hade fått omkring 54,000 mark för sin behandling af dåwarande kronprinsen. Wi äro nu i tillfälle meddela, att detta belopp blott är en ersättning för de begge resorna hit från England och tillbaka igen. Honoraret är icke inbegripet häri, utan öfwerlemnat åt de höga herrskapens godtfinnande.”
Ett läkaresällskap i London, som de berömdaste specialister tillhöra, har för någon tid sedan beslutit att fastställa för hwarje konsultation en summa af 1,000 guinéer (18,000 kronor).
Den tyska allmänheten liksom äfwen den swenska, har en mani att rådfråga specialister äfwen wid sådana tillfälle, då ingen orsak finnes dertill. Isynnerhet inbilla sig damerna, att deras helsa blott kan winnas hos ryktbarheterna, hwarest de långa timmar kunna få wänta, innan de mottagas, och när de blifwit mottagna, afspisas de på några korta minuter med föreskrift, att de skola fortfara med husläkarens ordinationer. Naturligwis gifwer den gamle husläkaren sig mycket mer möda med att bota dem, emedan han känner deras kroppskonstitution och lefnadswanor; han har derjemte större tid till undersökningar än en af patienter öfwerlupen specialist, som wanligtwis blott har några minuter att disponera för personer, som äro alldeles främmande för honom. Om husläkarens konst icke mer är tillräcklig, skall han säkerligen tillråda en specialists tillkallande för att konsultera; modet att rådfråga denne i otid är dumt, men tywärr, som det tyckes, förhärskande.
Krönika.
Den döda säsongen och rötmånaden, hwilka wanligen hafwa i släptåg med sig sjöormen och koleran, nervfeber och någon gång äfwen lopporna, börja nu nalkas sitt slut.
De ljusa sommarqwällarne med sina ljumma fläktar hafwa redan bytts ut mot mörka och fuktiga aftnar, och man må nu säga hwad man will om det af nyförlofwade och deras wederlikar så högt beprisade augusti-månskenet, så wärderar jag bra mycket mera en ljus och warm juni- eller juliafton. De, som med all säkerhet dela denna åsigt med mig, äro lykttändarne, hwilkas sommarferier nu snart wäl äro till ända, ty månen börjar att söla om aftnarne och de milda stjernors ljus — då himlen är klar — är ej tillräckligt att wägleda wandraren. Då det är mulet, är det naturligtwis ännu wärre.
Badorterna börja allt mera att utrymmas af gästerna och lite hwar känner sig lugn om hjertat, då han åter befinner sig i sin wåning i staden, för att ånyo börja kampanjen med af brunnswatten och bad stärkta krafter.
Den tid är inne, då badintendenterna snart få slå sig i ro och räkna öfwer sina mer eller mindre wäl späckade kassor och fundera ut nya dragningskrafter till nästa säsong — om sådana behöfwas.
Hwad som är den egentliga orsaken till att uppbrotten ske nära nog samtidigt öfwer allt är naturligtwis skolorna, som nu börja i dagarne. Det dröjer icke länge förr än wi åter några gånger om dagen få se de små karavanerna af skolungdom promenera å wåra gator.
Med andra ord; snart börjar staden att återtaga sitt wanliga utseende, och den folktomhet, som rådt, är borta.
Jag nämnde nyss, att den döda säsongen och sjöormen bruka följas åt. Det har i alla tider warit en wälsignad sak för tidningsmännen att widundret wisat sig just då, när nyhetsmarknaden är till ytterlighet flau.
Men hur skall det gå till nästa år om det odjur, som wistas i Storsjön, dessförinnan blir fångadt af det för detta ändamål bildadt bolag. Det blir magert att endast ha den sjöorm, som förekommer i Atlanten, att tillgå, då man warit wan wid twenne.
Hur bolagsmännen skola tillwägagå, då de ämna bemäktiga sig kolossen, det är naturligtwis deras hemlighet, likasom hwad de ämna att göra med det mångomskrifna kreaturet, då det fått det i sitt wåld. Förmodligen komma de wäl då att resa land och rike omkring och låta allmänheten beskåda det, och på detta sätt få de igen sitt kapital.
Det är werkligen synd, att den store amerikanske humbugskungen Barnum skall wara gången till de sälla jaktmarkerna!
Wisserligen förtjenade han på sin tid en förmögenhet på sina elefanter, men hwilken oerhörd förtjenst skulle icke denne reklammakare förstått att göra sig, om han lyckats förwärfwa sig denna genuint swenska sjöorm.
Norrmännen, som sedan urminnes tider haft för wana att alltid ligga öfwer i allt, isynnerhet när det gäller att täfla med sitt broderland, hafwa icke haft någon ro för det s. k. Storsjöodjuret. Att det i en swensk sjö skulle finnas ett så märkligt djur och att Norge icke skulle kunna uppwisa något sådant inom sina landamären — det kunde ju egentligen icke betraktas annat än som ett “öfwergrepp” från storswenskens sida.
Norges ära är emellertid, dess bättre, räddad och norrmännen kunna ostörda förrätta de maktpåliggande stortingswalen.
Det hade naturligtwis warit alldeles för futtigt om man i “det gamle Norge” endast påträffat en sjöorm i någon sjö derstädes. Derför har också försynen warit dem huld och låtit dem wid Grundvaag hafwa upptäckt twå sådana, hwilka till den grad uppskrämt innewånarne, att de icke wåga sig ut på sjön.
Jag håller det hwarken för otroligt eller omöjligt att “Bolaget för fångande och tillgodogörande af odjuret i Storsjön” kunde, om påstötning skedde från Gudvaagsboarne, befinnas williga att öka sitt rörelsekapital för att äfwen söka fånga och tillgodogöra sig de twå norska bestarna.
Raskt wågadt, är lätt wunnet, heter det och om bolaget på detta sätt “wågade sig på djupet” med företaget är det icke osannolikt att här wore “etwas zu verdienen”.
Apropos fula fiskar, har en norrman med det i broderlandet mindre sällsynta namnet Pedersen under flera års tid knogat omkring på swenska landsbygden och för hög entré förewisat för wår beskedliga landtbefolkning en genom naturen något missbildad af honom uppmetad haj, mot hwilken sjelfwa sjöormen skulle wara bara strunt. Geschäftet har lyckats förträffligt, om också förewisaren här och der blifwit serverad stryk af de lurade åskådarne.
Ja, så är det, när man är begåfwad med födgeni!
⁎
Det förspörjes jemnt och ständigt en klagan öfwer swårigheten för ett ensamt fruntimmer att kunna försörja sig. Deras arbetsfält är så inskränkt, säger man, och aflöningarna är så små.
Men månne icke denna swårighet mången gång just har sin orsak i bristande födgeni.
I Amerika, der detta slags geni har nått den största utweckling på jorden, försörjer sig qwinnorna på mångahanda sätt. Så fanns t. ex. i Newyork en ung dam, som efter att i många år hafwa lefwat i lyx, plötsligt blef föräldralös och fattig. Hon tjenade då sitt bröd genom att kamma, borsta och motionera andras hundar; en förwärfsgren, som nu blifwit mycket wanlig i denna stad.
Andra damer lefwa af att “gå ut” nya skor eller att dekorera bord wid festliga tillfällen.
Att slå sig på här i Swerige att kamma andras hundar och dekorera borden fruktar jag wore lönlöst, emedan hwar och en här gör sådant sjelf.
Hwad åter beträffar att “gå ut” nya skor åt folk, så måste jag bekänna, att jag för min del, då jag skaffar mig ett par sådana plagg, helst ombesörjer detta wisserligen mindre angenäma sjelf.
Det är wäl få dödelige, som äro så lyckliga, att de befriats från det otida, som kallas liktornar, och det torde wara swårt för en person att på ett nöjaktigt sätt “gå ut” skodonen åt en annan.
Detta har ju äfwen bekräftats genom det gamla ordspråket: “Ingen wet hwar skon klämmer, mera än den som bär honom?” Leo.
Ett hemlighetsfullt mord.
En af N. T:s korrespondenter i hufwudstaden skrifwer följande.
Som man wet, blef sista dagarne af förliden juni en något till åren kommen ogift qwinna med det werldsbekanta namnet Kristina Nilsson funnen mördad i sin bostad wid en af stadens inom broarne smalaste och minst wälrenommerade gator. Alla försök att, bland annat genom en utfäst belöning af 300 kr., komma mordets föröfware på spåren ha hittills wisat sig fruktlösa.
En stor mängd personer, det säges ett hundratal, ha hörts för att lemna upplysningar, men inga sådana lära wunnits, som warit af beskaffenhet att kasta ljus öfwer det dunkel, hwari missgerningen är inhöljd. Jag säger “lära”, ty man wet derom egentligen ingenting. Allmänheten har säkert wäntat att få höra, huru dessa spaningar och undersökningar utfallit, men ingenting har blifwit offentliggjordt. Att de misslyckats, torde man i alla fall ha klart för sig.
Man har alltså ännu ett ouppdagat mord att, jemte många andra, som egt rum under de senaste trettio a fyrtio åren, skrifwa på Stockholms-poisens debetsida i “Rikshufwudboken”, der wi alla stå till bots.
Det kan icke wara ur wägen att erinra om några af dessa. Först — jag menar så långt jag minnes — möta då morden å brukspatron Wegelin och öfwerstinnan Sederholm. I intetdera fallet blef gerningsmannen uppdagad; misstankar funnos ju, då som alltid från polissynpunkt sedt, och i det förra fallet synas de werkligen haft god grund, men afslöjad blef emellertid ingenderas baneman.
Sedan kommer den egendomliga och mystiska mordgerningen i Södra teaterhuset en septemberqwäll 1875, då den 20-åriga hetären Sofia Dahlberg blef bragt om lifwet i sin eleganta bostad, sedan hon nyss förut gått till hwila. Här woro misstankarne riktade åt twå håll.
Dahlberg åtnjöt underhåll af en grosshandlare P. Men denne bestod sig dessutom med ytterligare en wäninna, en äldre inklination, fröken H. Denna såg naturligtwis med oblida ögon rivalen. Dahlberg gick upp till henne och gaf henne moralkakor af det slags moraliska halt, som tockna menniskor ha till förfogande. H. hade dessutom några gånger warit sedd “stryka” utanför Dahlbergs bostad, och deribland också just den qwäll mordet skedde. Att misstankar föllo på henne, war ju då naturligt. Men hon lyckades bewisa sitt alibi.
Man wisste också, att grosshandlaren P. war swartsjuk gentemot Dahlberg, alldenstund han wisste, att han icke ensam åtnjöt hennes wänskap. När man då — för att ej nämna andra omständigheter — upptäckte, att det snöre hwarmed Dahlberg blifwit strypt war af alldeles precis samma slag som P. anwände på sitt kontor, så war ju detta ett skäl till misstankar mot honom. Men äfwen han kunde bewisa, att han på mordqwällen warit hemma, åtminstone till kl. 11, då tjenstefolket gick till hwila. Men så försäkrade tre personer sig ha sett en karl med brinnande cigarr wid pass kl. 10 eller 11 på qwällen gå upp i trapporna, som ledde till Dahlbergs bostad. Och hwem han war, är ännu det stora frågetecknet.
Påföljande förmiddag fans Dahlberg i sin säng strypt, qwäfd och med ett stort blodigt kross-sår, som efter ett skarpt tillhygge, wid ena tinningen. Men af hennes tillhörigheter saknades icke ens en knappnål.
När hon sedan “stod lik” ute på bårhuset, kom — strax innan locket skrufwades på den stoftklädda kistan — en okänd herre något styggt inträdande, satte en guldring på en af likets fingrar och aflägsnade sig hastigt. Kanske war det mannen med den brinnande cigarren?
Efter Dahlbergska mordet komma ännu några lika hemlighetsfulla men icke fullt så “romantiska” mordgerningar, som aldrig blifwit klargjorda. Så blef för ungefär 12 år sedan en icke widare wäl känd qwinna, wid namn Erika Höglund, likaledes qwäfd och strypt till döds på ett illa anskrifwet s. k. hotell wid Köpmangatan, hwilket — märkligt nog — då innehades af just den nu nyligen mördade Kristina Nilsson.
Sedan erinrar jag mig en arbetskarl, bärande det icke sällsynta namnet Andersson (ett namn som, i parentes sagdt, af statistici påstås komma att beherska werlden, så att om ett par tusen år alla menniskor heta Andersson), hwilken jag tror 1887, blef jemmerligen af ännu okända bofwar ihjelslagen i trakten af Jerfwa.
Så kommo wi in på detta året och minnas alla, huru twätterskan Johanna Sundström en wårafton anträffades mördad i en skogsbacke nära Nockeby bro, synbarligen ihjelslagen med en stor och skarpkantad sten, medelst hwilken hennes hufwud alldeles sönderkrossats. Hon war också rånad på ur och penningar. Hwem som gjort det, har ännu icke kunnat uppdagas. Sist kommer den gamla “mamsell Nilsson”. Hon låg eller till hälften satt i ena hörnet af sin soffa död och stel, med luftstrupen och matstrupen afskurna. På ett framflyttadt bord stodo några nyss utdruckna ölglas, wittnande om att mördaren (eller mördarne) “intagit förfriskningar”, utom det att han (eller hon) äfwen tagit gummans portmonnä med några kronor.
Ett egendomligt sammanträffande är det onekligen, att på samma sätt som den nu mördade mamsell Nilsson, som war en illa känd qwinna och hållit hus för lösaktigt folk, på sin tid icke utan skäl misstänktes för att ensam eller i samråd med en karl, som stod i intimt förhållande till henne, ha bragt den förutnämnda Erika Haglund om lifwet, så saknas icke misstankar att Nilsson sjelf tagits af daga af en lösaktig qwinna, kanske med tillhjelp af en manlig “wän” — en qwinna, som numera icke finnes bland de lefwandes antal.
Äfwen hennes lif ändade på ett wåldsamt sätt, ehuru hon wisserligen icke blef uppsåtligen mördad. Hon hade kommit ut ur fängelset samma dag mordet på Nilsson egde rum, och flera omständigheter göra det åtminstone ej osannolikt att hon, utblottad och drifwen af lystnad efter penningar, som hon wäntade att den gamla “mamsellen” skulle inneha, föröfwat mordgerningen.
Om så skett och om hon derwid warit ensam, vet man naturligtwis ej. Och knappast lär man någonsin få weta det, ty de döda tala icke, och de lefwande — när de känna sig ensamma om en sådan hemlighet — lära wäl akta sig för att yppa den.
På det ingen må tro, att jag med det ofwan sagda welat rikta något klander mot wår goda spaningspolis, ber jag sist få nämna, att det alldeles icke warit min mening. Den har säkerligen i hwarje af de anförda fallen gjort allt hwad möjligt warit, och mer lär wäl ingen begära.
— En öfwerdängare. Pianisten Gravagni i Milano spelade nyligen med anledning af ett wad piano i 25 timmar utan ett ögonblicks hwila. Han wann wadet med glans och befann sig efter slutadt spel så wäl, att han wille hålla wad om att fortsätta i ytterligare 6 timmar.
Strid med en bläckfisk.
Kapten Collins, en grekisk fiskare, och hans fyra män hade för någon tid sedan en fruktanswärd strid med en af de största “djefwulsfiskar”, Octopus, man hittills fångat här på kusten, skrifwer “Bien” i San Francisko. De befunno sig med sin smack i närheten af Point Reyes ref för att fiska Rock Cod. Tidigt på morgonen, då de drogo in linan, sträckte en wäldig “djefwulsfisks”-arm upp sig ur wattnet och grep tag i båtens stäf. Rundt om båten wredo sig odjurets andra armar i ormbugter och piskade hafwet till skum. Dessa armar — tentakler — äro, som bekant, tätt besatta med sugskålar, hwilka, då de komma i beröring med t. ex. en naken arm, liksom bränna sig in i köttet och suga sig fast, så att det nästan icke är möjligt att aflägsna dem. En af männen grep en åra och sökte skjuta ändan in under odjurets arm för att förmå detsamma att släppa taget, men då han hotades af ett par armar, som sökte slingra sig kring honom, öfwergaf han försöket. Kaptenen såg nu odjuret häfwa sin säckliknande kropp upp mot wattenytan, och då det är möjligt att genom ett wäl riktadt knifstygn eller med en stöt af något annat spetsigt instrument under ögat dräpa djuret, grep han en båtshake och försökte göra det. Han förfelade emellertid sitt mål och lyckades endast göra djuret rasande; nu blef det en strid på lif och död mellan fiskrarne och odjuret, hwars kropp befann sig midt under båtens köl, medan det omslingrade båten med sina åtta ormlika armar. Åror och båtshakar woro de enda wapen fiskrarne hade till sitt förfogande, men det war ett ganska fruktlöst arbete att försöka wrida armarna från taget i båten, hwilken de omslingrade ända från fören till akterspegeln. När de lossat en arm på ett ställe, sög den sig fast på ett annat. Dessutom måste de wäl akta sig för att icke sjelfwa blifwa inneslutna i odjurets förskräckliga famntag. Slag med åror och båtshakar hade ingen werkan på de guttaperkaliknande armarna. Under striden waggade och gungade båten som i den wåldsammaste storm, och hwarje ögonblick fruktade fiskrarne att den skulle kantra. Den enda förhoppning, fiskrarne hade, war, att odjuret skulle komma fram med hufwud och kropp på wattenytan, så att de kunde få tillfälle att gifwa det dödshugget. Äntligen häktade sig en båtshake fast i djurets kropp, och ett par af männen begynte långsamt hala fram detsamma. Snart kommo djefwulsfiskens ondskefulla, blixtrande ögon till syne, och då kroppen drogs upp öfwer wattenytan, tog kaptenen wäl sigte, och med hela sin kraft stötte han spetsen af båtshaken in i djuret, rakt under ögat. Slaget war då wunnet — efter han släppte armarna sitt tag i båten, och det döda djuret halades i triumf upp i båten. — Det war en syn att se den stora djefwulsfisken utsträckt öfwer fiskrarnes warf wid foten af Union street. Djuret mätte inemot 25 fot från ändan af den ena armen till den andra. Ehuru det hade warit dödt ett par dagar, bibehöllo ögonen ännu sitt djefwulska uttryck, och till och med de italienska fiskrarne, som då och då fånga en mindre djefwulsfisk, tycktes intagas af förskräckelse, då de kommo i närheten af de långa fångstarmarna med de fruktade röda sugskålarna.
Spridda nyheter från utlandet.
Menniskoätare. Under rubriken “Handel med
menniskokött” meddelar Berlintidningen “Post” följande:
“I Ubangibäckenet, om hvars besittning
Frankrike och Kongostaten för närvarande tvista,
äro invånarne menniskoätare, som försmå allt kött
af djur. Menniskoköttet, kryddadt med peppar och
salt, anse de som den finaste läckerhet – och slafvar
af alla åldrar och kön få släppa till lifvet för
denna passion. Enligt en afrikaforskares berättelse
lyckades det nyligen den franske missionären Allaire
att rycka 74 slafbarn ur menniskoätarnes ego och
föra dem till missionens barnhus. Missionären
fann på en marknad slafvarna utstälda som boskap
Aldrig hade han likväl, som här skedde, sett, att
slafvarne såldes efter olika partier af kroppen.
Om ej köparen hade råd att köpa hela slafven, så
walde han efter behag ett stycke af honom, exempelvis
en arm eller ett ben, på hvilken lem säljaren
med ett slags krita drog ett streck; derpå
köpte en annan person den andra armen och åter
en annan bröstet, benen o.s.v. När alla lemmarna
voro försedda med inköpstecken, skar man
hufvudet af den olycklige och förtärde detsamma
på stället med peppar och salt. Derpå sönderstyckades
kroppen, och hvarje köpare fick, hvad han
skulle ha.
Drakoniska lagar har man på sista tiden infört i Ohio. Der dömdes nyligen en man till lifstids straffarbete, derför att han stulit tre hönor. Medborgarne i den nämda staden hafwa nemligen ej på annat sätt förmått wärja sig mot det alltmera öfwerhantagande förbrytarwäsendet, än att de stiftat en lag, enligt hwilken hwarje förbrytare, som för tredje gången bortdömts till tukthuset, skall stanna qwar här för beständigt. Den ifrågawarande förbrytaren hade första gången straffats för wåld mot person och andra gången för döljande af tjufgods. Tredje gången, då han som sagdt stal de tre hönsen, fick han krypa in på lifstid.
Qwinliga konduktörer anwändas nu i stort antal på jernwägarne i Queensland. På stationen Brisbane tillhör både inspektoren och hans medhjelpare det täcka könet. Ett par damer hafwa till och med försökt sig som lokomotivförare, men eldarebefattningen hafwa de ännu så länge wälwilligt nog låtit männen behålla.
Dyrare än guld. Gallium är den dyraste metallen man känner till; i andra rummet kommer germanium. De upptäcktes 1875 och 1886 och hafwa hittills endast kunnat framställas i mycket små qwantiteter. Gallium är blåhwitt och skiner som silfwer. Ett kilogram af denna metall kostar omkring 450,000 kronor. Germanium är gråhwitt, upptäcktes först i Freiburg och kostar omkr. 135,000 kr. pr kg. Man kan göra sig en föreställning om dessa metallers sällsynthet och dyrbarhet, då man erinrar sig, att ett kg. rent guld kostar omkring 2,500 kr.
Pullmans seger. I de stora Pullmanska fabrikerna utanför Chicago, hwarest den ofantliga jernwägsstrejken började, går arbetet nu åter sin regelbundna gång med full arbetsstyrka. Af de strejkande har en del återfått arbetet på nåd och onåd; de öfriga ha med sina familjer utan widare förts från orten, och deras platser ha intagits af nytt folk, som tillströmmat i öfwerflöd.
De afskedade lära lida stor nöd; men de åter antagna ha det föga bättre. Pullmanbolaget har nemligen bestämdt wägrat att efterskänka det ringaste af hyrorna för strejktiden, och följden är, att många af arbetarne få arbeta flera månader utan att utbekomma ett öres lön, tills hyran är afbetalt.
I sammanhang härmed må nämnas, att jernwägsstrejkarnes talmän inför den af regeringen tillsatta undersökningskommissionen öppet påstå, att jernwägsbolagen flerestädes i hemlighet utsändt sitt eget icke strejkande folk att förstöra wagnar m. m. för att draga allmänhetens sympatier från de strejkande.
Elektriciteten i härens tjenst. I militära kretsar egnar man sedan någon tid mycket intresse åt transportabel elektrisk belysning, emdan man numera lyckats åstadkomma synnerligen lätta batterier, som icke allenast ega stor styrka och lång waraktighet, utan äfwen äro härdade mot hwarje skakning och äfwen efter årslångt begagnande ej lida något förswagande. De minsta batterierna hafwa wid en spänning af sex volt och afsedda att begagnas 8—10 timmar en wigt af endast 500 gram och kunna derför beqwämt bäras i fickan. Icke desto mindre ega dessa batterier en ganska stor lyskraft, och äro femton sådana med hwarandra förbundna fick-ackumulatorer i stånd att mata en båglampa under mer än en timma. Det bör derför ej wäcka förwåning, att de olika tekniska instituten söka införa dessa ackumulatorer. I synnerhet sysselsätta sig de militära myndigheterna med desamma. Ty batteriets ringa wigt och omfång gör det möjligt att förse hwarje soldat med en ackumulator, som han beqwämt kan bära i fickan. Till följd häraf blir det ej längre nödwändigt att medföra en dynamomaskin och den för densamma erforderliga ångmaskinen. Fördelen af fick-ackumulatorns anwändande just i arméens tjenst wisar sig på de mest skilda områden. Wid allt nattarbete, wid anläggandet af skyttegrafwar eller byggandet af pontonbroar kunna dylika med framgång anwändas; medförda i luftballonger kunna de, anbragta bakom kulörta glasskifwor, tjena som signaler, och fästa wid velocipederna kunna de möjliggöra en snabb och säker rekognoscering. Widare kunna telefonledningar, som förses med elektriska strömmar från dylika ackumulatorer, göra tjenst på mycket långa afstånd; det stora och det lilla spelet wid artilleriets operationer komma, satta i gång genom ackumulatorer, att kräfwa ett wida mindre antal serviser än nu, och för krutmagasiner, artillerideporter o. s. w. kommer knappast någon eldfara längre att finnas till. Korteligen, för anwändandet af ackumulatorer i armén står ett stort fält öppet, och det intresse, man egnar dem, är derför lätt begripligt.
Fynd af urmenniskor. Wid Predmost i provinsen Mähren har man nyligen gjort en högintressant upptäckt. Platsen war redan känd för sin rikedom på förhistoriska minnen. Hr Mascha, en lärd der på stället, har redan gräft fram hundratals mammuth-lemningar der i närheten, men i dagarna har han i trakten af dessas fyndort också funnit skelett af antidiluvianska menniskor.
Inalles har han funnit sex sådana. Skelettens skallar, kotor och ben äro kolossalt stora. Serskildt tyder skelettet efter den ende fullwuxne mannan på jettedimensioner.
Man har förut här och der welat förneka, att mammuth-slägtet skulle funnits samtidigt med menniskan. Det synes nu wara gifwet, att de existerat under samma tidsskeden.
Hwarjehanda.
— I en modehandel. Butikfröken till en gammal ful dam, som profwar en modern hatt framför spegeln.
— Ja, den der hwita plymen gör då fröken minst tio år yngre!
Damen:
— Werkligen? War då så god och sätt dit en till!
— Lord Aberdeen reste här om dagen med nattåget till London, naturligtwis i en sofwagn. Då han tidigt om morgonen waknade, satt en herre midt emot honom och betraktade honom uppmärksamt, sägande:
— Ursäkta, törs jag fråga, om ni är rik?
— Hm… åhja, swarade lorden förundrad.
— Törs jag fråga, hur rik ni är?
— Hm, ungefär en twå tre hundra tusen pund.
— Jaså, om jag wore så rik och snarkade så starkt som ni, skulle jag taga en wagn för mig sjelf och inte störa andra.
— Misstänkt. A: “Om jag har warit ute och rumlat en natt, så känner jag mig dagen derpå så rådbråkad!”
B: “Så! Är Ni också gift?”
Jordbruk, handel och näringar.
Matthews Fidlers smör-rapport.
Göteborg d. 23 aug. 1894.
Det är icke någon större förändring i marknaden denna wecka, oaktadt det är en minskning i tillförseln af skandinaviskt smör, till flere större städer, — Manchester t. ex. har fått cirka 500 drillar mindre, utan att begäret derutaf märkbart förändrats, och samma är fallet å flere andra ställen.
I Skottland är köplusten större än förut på grund af de hafwa starka förhoppningar om strejkens upphörande.
Som irländarne nu ha arrangerat så, att der kan produceras smör hela året rundt och australiska smöret äfwen blir rikligast under wintern, behöfwa köpmännen i England nu ej tänka på att lagra något smör, hwadan de alls ej köpa på spekulation, utan endast för närmaste behofwet, dock hoppas de på något lifligare marknader en tid.
Liverpool meddelar: God efterfrågan för finaste qwalitéer, irländskt smör särdeles begärligt.
Hull: Smörmarknaden ej särdeles liflig, sekunda qwalitéer alls icke efterfrågade.
Newcastle: Marknaden lugn, endast finaste wara säljbar.
Skotska marknaderna: Efterfrågan för smör något lifligare än förut, men stora lager finnas af sekunda och tertia qwalitéer.
Köpenhamnsnoteringen är oförändrad eller fr. 1:50 pr kg.
För finaste herregårds- och mejerismör noterar jag i dag kr. 1:56 a 1:60, för godt mejerismör kr. 1:54 a 1:58 pr kg.
“Röda Korsets” Cacao
är i smaken lik vanlig Cacao, men innehåller, utom lättlösligt Cacaopulver, Maltos och Cannabis i lämpliga proportioner. Tillverkningen i sin helhet står under offentlig kontroll, hvilket innebär en viss garanti för att endast prima materialer användas.
Det har vunnit en smickrande uppmärksamhet på Utställningen i Antwerpen. Efterfråga Röda Korsets Cacao hos Er närmaste handlande, såväl som våra öfriga specialartiklar: Aseptinextrakt, Collodin, Collanolja, Fosfatpulver, Insektpulver, Fluggift, Jästpulver, Kalkfosfat, Fäldt svafvel (difterimedel), Lysol och Lysoltvål (mot kolera och smittosamma sjukdomar), Mentolinpulver, Maltos Cannabis, Nubian, Sundhetssalt m. m.
I Kalmar hos de förnämste speceristerna på platsen.
Namnsdagar: Söndag 26 augusti Ambjörn; M. Arne; T. Bo; O. Rurik; Th. Torgerd; F. Ivan; L. Thorbjörn.
Är Ni en vän
af kaffe, så bör Ni alltid blanda det med
Intubikaffe
af
Stockholms Kaffe-Aktiebolags
berömda tillverkning, ty derigenom erhåller Ni en mera välsmakande, helsosam och billig kaffedryck än om endast kaffe drickes. Paketer à 25 och 10 öre finnas i hvarje välordnad specerihandel, men bör Ni akta Eder för värdelösa efterapningar med lika utstyrsel som bolagets paketer samt derför noga efterse, att på paketen är tryckt firmans namn, Stockholms Kaffe-Aktiebolag samt dess fabriksmärke med ordet “PATENT”, ty endast dessa paketer äro verkligt äkta och innehålla den af professorer och läkare erkända bästa, helsosammaste och billigaste kaffetillsättning. 115
Fattigwårdsstyrelsen får härmed
fästa allmänhetens benägna uppmärksamhet derpå, att från härwarande fattiginrättning arbetare kunna erhållas för werkställande af diverse arbeten ute i staden, såsom wedsågning, mangling m.m. Fjäder till spritning och tågwirke till uppdref mottagas inom inrättningen, der äfwen enklare skomakeri-, sadelmarkeri- och snickeriarbeten utföras för allmänhetens räkning. 81
Fattigwårdsstyrelsen.
Hon stod alldeles stilla med ögonen fästa på hans ansigte och såg ut som ett lik.
— Fortsätt! sade hon mellan de sammanbitna tänderna.
— Han bortförde er — huru vet ni bäst sjelf, och i Boston försiggick detta så kallade giftermål. Miss Bourdon, Maggs var en skådespelare, icke prest, en fyllebult, som för litet pengar när som helst kunde sälja sig till själ och kropp. “Hon är så grön som de fält, hvarifrån hon kommer och så oskyldig som tusenskönorna i hennes hemland”, sade Thorndyke till Maggs. “Hon förstår ej skilnaden; men hon är en af det slaget som älskar en karl förtvifladt och gråter som en vattenränna vid skilsmessan, men som inte vill lyssna till ett ord utan vigselringen. Låt henne få sin vigselring då — man skall alltid taga en genväg på en resa, om man kan.” Och sålunda fick ni er vigselring och vigdes utan tillståndsbevis och vittnen af en halfdrucken skådespelare vid denne skurk, för hvars skull ni öfvergaf hem och vänner och kärlek och trohet af en sådan man som Richard Gilberg — en af de bästa och ädlaste män i verlden. (Forts.)
