han eröfrat af sina fiender. Sveriges bästa fästningar, Stockholm, Kalmar och Åbo, innehade Dansk besättning, och i landet var isynnerhet brist på salt, humla och kläden; nödvändighets-varor, hvilka endast sjö-vägen stodo att erhålla. Men Christjern nöjde sig med att utgifva befallning till sina Länsherrar att döda alla dem som misstänktes för delaktighet i upproret, och till Ammiral Norby att understödja de belägrade fästningarne. Den förra af dessa befallningar uppfylldes isynnerhet i Finland, der åtskilliga ädlingar blefvo uppoffrade, och Norby försummade icke att verkställa hvad honom blifvit ålagt. Med en outtröttelig vaksamhet sväfvade denne käcke anförare omkring Svenska kusterna, att förse Slotten med hvad de behöfde; under sjelfva vintren förde han troppar och lifsmedel till Stockholm, och uppmuntrade Garnisonen att anfalla de belägrande. Gynnade af en oenighet som uppkommit emellan befälhafvarne öfver
