Den här sidan har korrekturlästs
— 148 —
deltagit emot Christjern. Lybeck, som isynnerhet lidit, såg icke någon utväg att med egen makt sätta gränsor för Norbys tilltagsenhet, och Danmarks belägenhet tillät icke dess Konung att med styrka anfalla denne gemensamme fiende. Ett sändebud skickades således till Konungen af Sverige, för att genom påminnelser om Sveriges gamla rätt till Gottland, söka förmå honom till ett anfall mot denna ö. Gustaf, hvars tillgångar voro uttömda, vägrade i början alldeles, men Lybecks minister satte så många driffjedrar i rörelse, och begagnade sig så skickligt af Konungens fåfänga[1], att
- ↑ Man började utsprida att det var feghet hos Gustaf som vållade att han ej vågade angripa Norby; man gjorde jemförelser emellan honom och Sturarne, hvilka isynnerhet vunnit allmänhetens tillgifvenhet genom sin krigs-ära. Dessa föreställningar kommo omsider för Konungens egna öron, och som han icke allenast personligen eftersträfvade att
