icke att genast förskaffa sig den unga Prelatens tillgifvenhet, genom en ansenlig summa penningar som han skickade honom. Trollen, vigd af Leo X. till Ärkebiskop, och återresande till Sverige, att intaga sitt nya embete, möttes i Lybeck af Christjerns utskickade och bref, som uppmuntrade honom att hämnas den skymf hans fader lidit då han blifvit tvungen att afstå Riksföreståndare-värdigheten till Sturen. Dessa föreställningar, gjorda på ett sätt som tillika smickrade Trollens ärelystnad med hopp att förvärfva sjelfva Riks-styrelsen, upplifvade det hat, som redan förut doldes i hans hjerta, och hvilket han sedan icke ens vårdade att låna ett sken af förställning. Utan afseende på de högtidligheter hvarmed Riksföreståndaren ville emottaga honom vid sin ankomst till Stockholm, lemnade han sitt skepp då det hunnit inloppet till denna Staden, och reste bivägar till Upsala, der han genast insattes
