bekymrade medbröder, hvaremot de Lutherske utvalde Hans Taussen till sin hufvudman. Stridsdagen inföll ändteligen, men en oväntad svårighet kom att hindra båda kamparne från att visa sin skicklighet, och att spara dem en möda som visserligen blifvit fruktlös. De Katolska fordrade att tvisten skulle ske på latin, de Lutherska att den skulle ske på Danska, som alla förstodo; de förra ville att utgången skulle bedömmas af Påfven eller ett allmänt Concilium, de sednare nekade att erkänna andra domare än den Heliga Skrift, och derefter Konungen, Ständerna och Menigheten. Emedan man förmodeligen på båda sidor trodde att den minsta eftergift röjde brist på mod, hade man i förhand beslutit att åtminstone i detta afseende icke göra sig skyldig till några förebråelser, och segren blef således oafgjord, emedan ingen ville underkasta sig de vilkor på hvilka den andra parten endast samtyckte att strida. Men
