borde hållas, men de flesta påstodo att den icke var gällande, emedan Gyllenstjernas första fullmakt var upphäfven genom Konungens sednare befallning. Flera föreställningar om Rikets våda, ifall Christjern försattes i frihet, gjordes dessutom så väl af Danska Adeln, som af Hansestäderna, och äfven ifrån Sverige. Man inkallade således Gyllenstjerna för det han öfverskridit sin fullmakt genom utdelandet af lejden. Men denne Prelat anförde några obetydliga omständigheter, hvarigenom Christjern skulle hafva brutit lejden, såsom att han skickat Norrskarnas hyllningsbref till Kejsaren, och att hans folk efter stilleståndet tillåtit sig några oordentligheter; och emedan man endast önskade en förevänning att qvarhålla den olycklige Fursten, tjenade dessa beskyllningar till grund för det beslut, hvarigenom han dömdes till ett evigt fängelse. Tvenne af Christjerns förnämsta rådgifvare, Gustaf Trolle, och Biskop Magnus Haraldsson, märkte faran eller
