af fortfarande motvindar. Brist på lifsmedel gjorde hans belägenhet svår, och vintrens annalkande hotade honom med en oundvikelig undergång. Hans räddning berodde nu på hans motståndares lättro; Sturen behöfde blott att afslå de underhandlingar han tillböd, och hungern skulle snart satt honom utur stånd att återföra sin flotta. Men Sturens öpna redlighet tillät honom icke att begagna sig af en fiendes olycka. Han biföll utan svårighet det begärda stilleståndet, och drog sjelf försorg om de lifsmedel Konungen behöfde. Man talade om fred; Christjern visade sig villig att ingå deruti och begärde under denna förevänning ett samtal med Riksföreståndaren om bord på sitt skepp. Detta hindrades af Svenska Rådet, som misstänkte afsigten, och Christjern tillböd sig genast att sjelf komma i land emot säkerhet af vissa personer dem han fordrade som gislan. Detta förslag syntes allt för billigt att icke
