krigshär vanligen öfverlemnar sig efter en seger. Denna väntan var nära att uppfyllas. Sedan de Svenska hindrat elden att utbreda sig, begynte de att plundra; bodarne uppslogos, och man delte varorna emellan sig; källrarne uppbrötos, och man bar vinfaten upp på Rådhuset, der mängden skockade sig, att tillfredsställa ett begär, som alltid varit de Nordiska folkslagens rådande svaghet. Gustaf, som med hufvudstyrkan ännu icke inryckt i staden, kom likväl sjelf för att hafva uppseende öfver sina soldater, och märkande den fara, för hvilken han var blottställd, befallte han genast en af sina Öfverstar (Lars Olofsson) att rycka emot fienden, som redan var i antågande att öfverraska sina besegrare; sjelf gick han omkring att återställa ordning, och lät sönderslå vinfaten. Detta försigtighets-steg belöntes af en ny seger. Danskarna blefvo för andra gången tillbakaslagna, och efter några dagar drogo större delen af dem till Stockholm.
