— Men, olycklige, jag säger som fru D… sade — ni är då mycket rik! Vet ni då icke, att jag ger ut en sex, sju tusen francs i månaden, och att jag icke kan leva utan att ge ut så mycket? Vet ni då icke, min stackars vän, att jag skulle ruinera er i en handvändning, och att er familj skulle sätta er under förmyndare för att lära er att leva tillsammans med en varelse som mig. Älska mig gärna som en god vän, men icke annorlunda. Kom och hälsa på mig, vi skola skratta och prata, men ha icke för höga tankar om mig, ty jag är icke mycket värd. Ni har ett gott hjärta, ni har behov av kärlek, ni är allt för ung och allt för känslig för att leva i våra kretsar. Tag er en gift kvinna till älskarinna. Ni ser, att jag är en beskedlig flicka och talar uppriktigt med er.
— Vad katten göra ni där? ropade Prudence som vi icke hört komma, och som nu visade sig på tröskeln med håret halvt nedfallet och klänningen öppen. Jag skönjde i denna oordning spåren av Gastons hand.
— Vi tala förnuft, sade Marguerite, låt oss vara i fred en liten stund, vi komma strax in till er.
— Gott, gott, prata ni, mina barn, sade Prudence, i det hon gick sin väg och stängde dörren, liksom för att ge ytterligare eftertryck åt den ton, varmed hon sagt de sista orden.
— Således är det överenskommet, återtog Marguerite, när vi blivit ensamma igen, att ni icke skall älska mig längre.
— Jag reser.
— Är det så långt gånget?
Jag hade verkligen gått för långt för att nu vända tillbaka, och dessutom gjorde hon mig alldeles yr i huvudet. Denna blandning av glättighet, bedrövelse, oskuld och sedefördärv, själva denna sjuklighet, som skärpte känsligheten i hennes intryck, liksom den ökade retligheten hos hennes nerver
