— Man väntade mig här.
Om hon gett mig ett knivhugg, skulle hon icke gjort mig mera ont. Jag steg upp och räckte henne handen.
— Farväl, sade jag.
— Jag visste väl, att ni skulle bli ond, sade hon. Karlarna ha en mani att vilja veta, vad som smärtar dem.
— Men jag försäkrar er, inföll jag kallt, som om jag velat bevisa, att jag var för alltid botad för min lidelse, jag försäkrar er, att jag icke är ond. Det var helt naturligt, att någon väntade på er, liksom det är helt naturligt, att jag avlägsnar mig klockan tre på morgonen.
— Har ni också någon, som väntar på er hemma?
— Nej, men jag måste gå.
— Adjö då.
— Ni avskedar mig?
— Visst icke,
— Varför vill ni plåga mig?
— Vad har jag plågat er med?
— Ni sade, att det var någon, som väntade på er.
— Jag kunde icke låta bli att skratta vid tanken, att ni var så lycklig över, att se mig gå in ensam, då det fanns ett sådant giltigt skäl därför.
— Man gläder sig ofta åt en barnslighet, och det är elakt att förstöra denna glädje, då man, genom att låta den fortfara, kan göra en annan lycklig.
— Men vem tror ni er då ha att göra med? Jag är varken en oskyldig ung flicka eller en hertiginna. Jag har icke känt er förr än i dag och är icke skyldig er räkenskap för mina handlingar. Antaget att jag en dag skulle bli er älskarinna, så måste ni ha klart för er, att jag haft andra älskare före er. Om ni redan ställer till scener av svartsjuka på förhand, hur skall det då bli efteråt — ifall
