jag. Marguerite tryckte min hand, då hon sade adjö, och blev ensam med Prudence.
— Nå, frågade Gaston, när vi kommit ut, vad säger du om Marguerite?
— Hon är en ängel, och jag är tokig i henne.
— Jag kunde tro det! Har du sagt henne det?
— Ja.
— Och lovade hon att tro dig?
— Nej.
— Det är icke som Prudence.
— Har hon lovat dig något då?
— Mer än så, kära du! Man skulle icke tro, att hon är så väl bibehållen, den tjocka Duvernoy!
11.
Vid detta ställe i berättelsen hejdade sig Armand.
— Vill du stänga fönstret? sade han, jag börjar frysa. Under tiden skall jag gå och lägga mig.
Jag stängde fönstret. Armand, som ännu var mycket svag, tog av sig nattrocken och lade sig i sängen, varvid han några ögonblick lät huvudet vila på kudden, liksom trött efter en lång promenad eller upprörd av plågsamma minnen.
— Du har kanske talat för mycket, sade jag, vill du, att jag skall gå min väg, så att du får sova? Du kan berätta mig slutet på historien en annan dag.
— Finner du den tråkig?
— Tvärt om.
— Då fortsätter jag; om du gick, skulle jag ändå icke kunna sova.
— När jag kom hem till mig, återtog han, utan att behöva samla sina tankar, så tydligt stodo ännu alla dessa detaljer för honom, gick jag icke och lade mig; jag började tänka över dagens tilldragelser. Sammanträffandet, presentationen, Marguerites löfte till mig — allt hade kommit så hastigt, så oväntat,
