Alla dessa förmodanden voro, som du hör, ganska sannolika; men vad än orsaken till hennes samtycke varit, så var åtminstone en sak viss, och det var, att hon samtyckt.
Jag var förälskad i Marguerite, hon skulle bli min, och något mer kunde jag icke begära av henne. Men, jag upprepar det, fastän hon tillhörde de fala kvinnornas klass, hade jag, kanske för att idealisera henne, inför mig själv gjort min kärlek så hopplös, att ju närmare ögonblicket nalkades, då jag icke skulle behöva hoppas längre, desto mera tvivlade jag.
Jag slöt icke ögonen den natten.
Jag kände icke längre igen mig själv. Jag var halvt förryckt. Än fann jag mig själv varken nog vacker eller nog rik eller nog elegant för att äga en sådan kvinna; än gjorde tanken på detta ägande mig uppblåst av fåfänga; sedan började jag frukta, att Marguerite endast skulle ha några dagars nyck för mig, och i det jag anade, att en snar brytning skulle göra mig olycklig, sade jag mig, att jag kanske skulle göra bäst i att icke gå till henne på aftonen, utan resa min väg och skriftligen meddela henne mina farhågor. Från detta övergick jag till gränslösa förhoppningar, till ett oinskränkt förtroende. Jag gjorde upp omöjliga framtidsdrömmar; jag sade mig själv, att denna glädjeflicka skulle ha mig att tacka för sitt andliga och kroppsliga tillfrisknande, att jag skulle tillbringa hela mitt liv tillsammans med henne, och att hennes kärlek skulle göra mig lyckligare, än kärleken av den renaste mö.
Med ett ord, jag kan icke meddela dig de tusentals tankar, som från mitt hjärta stego upp i mitt huvud, och som småningom utplånades i den slummer, som jag föll i på morgonen.
När jag vaknade, var klockan två. Vädret var härligt. Jag kan icke minnas, att livet någonsin förefallit mig så skönt och rikt. Gårdagens minnen
